EU:s medlemsländer rapporterar vart sjätte år hur respektive lands natur mår. Senast var år 2019. Normalt brukar dessa rapporter visa att Sveriges natur mår uselt. Både biologisk mångfald och bevarandestatus här är sämre än i andra länder. Bevarandestatus innebär att respektive arts och naturtyps utbredning, livsmiljö och population jämförs med ett referensvärde. Sverige är ofta bland de sämsta i klassen.
Detta är dock en bild som inte delas av de som sett natur både här och utomlands. Vi tar ju förhållandevis bra hand om naturen. Naturhänsyn är ju en del av den svenska folksjälen. Även om den ibland på grund av dålig kunskap slår fel, finns alltjämt vurmen för naturen.
Varför skiljer sig då myndigheternas rapporter mot de faktiska observationerna? Hur kan länder med sämre naturhänsyn än vi ändå få bättre betyg? Svaret är referensvärdet man jämför med. De flesta EU-länder har valt att sätta det år de gick med i EU som referens. Det är logiskt eftersom det var då de började omfattas av de gemensamma reglerna för natur och biologisk mångfald.
Inte Sverige. Istället för att som logiken påbjuder jämföra med 1995 då vi gick med i EU, jämför vi med förindustriell tid. Alltså runt 1850. Det är därför vi alltid hamnar i strykklass. Vi jämför ju med en helt annan värld innan vårt samhälle ens fanns.
Bortsett från att vi får skämmas helt i onödan innebär detta att när EU nu ska lagstifta om återskapande av skyddsvärd natur och biologisk mångfald får vi onormalt stora beting. När andra ska kompensera för några decenniers framsteg ska vi backa samhället nästan 200 år. Uppskattningar visar att målen är onåbara och kräver minst hundra miljarder kronor och långtgående inskränkningar i äganderätten.
Det är därför bra att regeringen i regleringsbreven uppdrar åt Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och Havs- och Vattenmyndigheten att ta fram förslag till nya referensvärden och uttryckligen nämner EU-inträdet. Översynen ska ”särskilt eftersträva att metodval och redovisning är i linje med andra länders”. Regeringen är alltså tydlig med varthän den vill. Svenskt naturbruk ska inte längre oförtjänt stå i skamvrån.
Viktigt att minnas är att en mer rättvis jämförelse som kommer visa ett bättre läge för den svenska naturen inte innebär en sämre naturhänsyn. Däremot blir det svårare för miljöorganisationer och med dem besläktade partier att bedriva skrämselpropaganda och i onödan kräva fortsatt urholkning av ägande- och brukanderätten. Det här är otroligt hoppfullt.
Ett orosmoln är att alla tjänstemän inte vill arbeta i den riktning regeringen angett samt därtill att Liberalerna innehar miljöministerposten. Men även om Liberalerna inte alltid förstår jord- och skogsbruk eller landsbygden, så har det en lång tradition av att förstå rättsstaten. Det förpliktigar. För adekvata åtgärder kräver ett korrekt underlag, och svenska jord- och skogsägare ska inte behandlas sämre bara för att våra myndigheter har som mål att vrida tillbaka klockan 200 år.