Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Många moderater trodde nog att de skulle kunna förlora regeringsställningen efter valet. Men få anande att de i det läget inte skulle ha en rutinerad partiledare beredd att axla oppositionsledarrollen. Här på ön var Stefan Wramner (M) beredd att ta över som regionstyrelsens ordförande eller i – ut moderat synvinkel - värsta fall som oppositionsråd. Nu blev det inget av med varken det ena eller det andra. I stället byttes hela den moderata ledartrojkan i regionen ut. Av de tre nya moderaterna i regionstyrelsen är Simon Härenstam den enda som var med som ersättare förra perioden. Det ska bli intressant att se om det märks på politiken.
Inte trodde Stefan Löfven att han skulle få en misstänkt ubåt på halsen några veckor in på mandatperioden. Det trodde väl ingen annan heller, utom de konspiratoriskt lagda som tror att det hela är ett välplanerat spel i anslutning till det pågående budgetarbetet.
Mer väntat var det att en regering utan majoritet skulle anpassa sina förslag till vad som kan ge utslag i praktisk politik. Det den rödgröna regeringen nu håller på med är att välja sina strider. Vad är viktigt nog att ta upp kampen för och vad kan kompromissas om för att få till en fungerande verksamhet.
Till den senare kategorin hör det nyligen aviserade högkostnadsskyddet för företagens sjuklönekostnader. Det förslag Socialdemokraterna gick till val på hade en annan konstruktion där kostnaden för den andra sjuklöneveckan skulle tas bort. Nu läggs i stället fram en anpassning till ett tidigare Alliansförslag som därmed har en betryggande majoritet i riksdagen bakom sig.
Förslaget är väl anpassat för de små företagen och innebär i praktiken att de minsta slipper betala efter endast två sjukdagar. En sådan ändring ska enligt Småföretagarnas riksförbund radikalt minska riskerna vid nyanställning. Det framstår som en rimlig anpassning.
Med tanke också på alla ändringar den dåvarande Alliansregeringen gjorde under vintern och våren finns det naturligtvis en risk att politiken blir alltför utslätad. Plötsligt stopp för skattesänkningar, ett knippe skolinsatser och studiebidragets storlek är exempel där de borgerliga partierna anpassade sig till den dåvarande oppositionen, ibland i sådan hast att inte alla hann med.
Det bidrog till att alternativen blev otydligare för väljarna och kan ha bidragit till det oklara valutslaget i september. Därför är det nu extra viktigt att regeringen är så tydlig det går i sina prioriteringar. Det är en delikat balansakt. Stefan Löfven och hans ministrar måste få en fungerande budget genom riksdagen utan att förlora för mycket av just det som gav tillräckligt med röster för ett maktskifte om än för litet för en egen majoritet.
Många väntar bara på första bästa tillfälle att få annonsera hur regeringens svaga underlag lägger krokben för en effektiv styrning av vårt land. Med de två största oppositionspartierna utan ordinarie ledarskap är ändå alternativet knappast lockande för någon.