Det är som att man anammat Sverigedemokraternas taktik, man tillåts röja runt i de nedre leden medan ledningen är untouchable och aldrig hört talas om nåt.
Krumbukterna för att få det till att Chang Fricks Paludan-spektakel inte har med SD att göra är på en nivå man inte borde kunna tillåta i ett regeringssamarbete.
När enskilda vänsterpartister viftade med en PKK-flagga mötte det synnerligen befogad kritik. Men det drogs också på som att det var Vänsterpartiet som parti som stod bakom incidenten.
När en person som är delvis anställd av SD tänder en brandfackla som sätter hela landets Nato-process på spel, då har det plötsligt ingenting med SD att göra?
Konflikterna mellan SD och de andra Tidöpartierna börjar leda till små sprickor i den polerade fasaden. Just Nato-processen är kanske inte den fråga där man är mest oense, här är det mer SD:s antimuslimska reflex som träder in, det finns andra frågor som är viktigare för SD. Klimatpolitiken till exempel.
När regeringen nu inte kunnat infria löftet om stora sänkningar "vid pump" blir SD:s väljare upprörda, inte helt orimligt då det var till stor del detta löfte som fick många att rösta på SD.
Även SD som parti rasar över detta: "Vi är egentligen fly förbannade. Men har hamnat i en svårkommunicerad sits" säger en anonym sverigedemokrat till DN.
Lägg därtill att regeringen aviserat att sänka reduktionsplikten till "EU:s miniminivå", något som fått Tidö-relationerna att svalna betänkligt. Man vill ha noll reduktionsplikt, noll inblandning av biobränsle.
"Om Romina Pourmokhtari vill gå åt andra hållet och utmana Miljöpartiet på deras egen hemmaplan blir det tufft – om hon samtidigt ska leverera på de löften vi har fått" säger Charlie Weimers, SD:s ledamot i EU-parlamentet, till DN, och fortsätter: "Vi skrattar för oss själva när vi ser Moderaterna sjunga med i änglakören här nere i Bryssel".
Tänk om bara alla andra partier också kunde begripa att den bästa lösningen på klimatkrisen är att stoppa huvudet i sanden.
Att bo en helg på ett slott, dricka vin och gotta sig åt att regeringskansliet hägrar är en sak, att ta ansvar för ett politiskt samarbete är svårare.
Det har stått ganska klart för de flesta att SD:s mål är att lyckas med konststycket att påverka mycket men slippa ta ansvar för det mesta, i alla fall allt som inte är ren SD-politik. Med tanke på att partiet dalar i opinionen blir det säkert lite nervöst, man behöver distansera sig till makten, trots att man är en stor del av den själv.
Var Moderaternas och Liberalernas röda linjer går vet vi ännu inget om. Kristdemokraterna har sedan länge jobbat mer för att omfamna SD än visa på skillnader.
Förresten, har Lars Engelbrektsson (SD) fått nån fråga än om hur han jobbar för att hans parti ska använda sin maktposition för att ligga på om gotlandstrafiken?