Tillsammans gissar jag att de som slutar nu har flera hundra års erfarenhet av omvårdnadsyrket. På det särskilda boendet Tingsbrogården i Bro har en stor del av personalen sagt upp sig. På kort tid lämnar elva personer, var fjärde anställd, sina jobb.
Kalldusch.
Inget ont om städjobb, verkligen inte, men att en undersköterska med 21 års erfarenhet pyser i väg för att hellre städa än göra det hon brunnit för ett par decennier, ja det borde verkligen inte den dumpade arbetsgivaren känna sig så nöjd med.
Helagotlands artikel om Malin Hejdenberg som lämnar Tingsbrogården och den ”bransch” där hon så väl behövs borde svida som salt i öppna sår på regionen, där det pågår ett arbete att återskapa förtroende för den egna demensvården och omsorgen på öns särskilda boenden.
Jag hoppas att det arbetet också innehåller ett stort moment av ”offboarding”. För både arbetsgivarens, skattebetalarnas och omsorgspersonalens skull. Det jag hört hittills ger mig orsak att hoppas mer intensivt. För det kan väl inte vara så illa att det ”tillåts sluta” undersköterskor som lämnar tomrum i schemat efter sig, utan att de får frågor om vad som hade behövts för att de skulle vilja fortsätta?
Offboarding handlar om att få ett snyggt avslut på jobbet. För alla inblandade. Arbetsgivare är nog traditionellt duktigare på startfasen. För introduktionen – ”onboardingen” - finns det gott om manualer för hur nya medarbetare välkomnas och ska lära sig alla rutiner på jobbet. Men checklistorna är kanske inte lika kända över vad som måste göras när arbetsgivare och anställda separerar.
Hur avslutningsfasen blir spelar sannolikt en oerhörd roll för hur den anställde kommer att tala om sin forna arbetsgivare. Region Gotland behöver anställda som kan rekommendera andra att jobba för den husbonden.
Internet kryllar av tips för ett lyckat avslut, checklistor för en bra ”offboarding”, men enligt uppgifter till Helagotland verkar det verktyget ganska outnyttjat i regionens verktygslåda.
Undersköterskor som trotjänat i decennier förtjänar en respektfull avslutning på sin anställning. De får inte gå hem och känna att ingen brydde sig om deras exit.
Det sorgliga är ju att personal slutar av kärlek till sitt jobb. Men vi har hört det uttryckas på flera sätt; att något gått sönder inombords i dem. De kan inte stå för vården längre.
Personal har under lång tid upplevt att de går underbemannade. Det finns ingen orsak att betvivla deras vittnesmål om att de är rejält slitna. Om de hade hunnit det de borde, så skulle inte flera hundra vårdavvikelser om otrevliga missöden ha behövt skrivas förra året.
Dittills ovetande anhöriga reagerade med rätta och deklarerade att ingen vill höra att en älskad anhörig kanske ligger i kiss, bajs och fryser, ihopramlad på golvet. Att det ätits fimpar och att personalen inte hinner hjälpa dem äta sin mat.
– Vi är många som har varit sjukskrivna på grund av hög stress och utbrändhet. Det här är förfärligt, vi är jätteledsna för de boendes skull, sade Lena Widing i en av alla artiklar som skrivits om situationen.
Och nu ska Malin Hejdenberg som jobbat på Tingsbrogården börja städa istället.
Är det någon som försöker dra i bromsen? Rädda allt driv som är på väg ut?
– Det är jättemycket kompetens, år, utbildningar och erfarenheter som försvinner och som man sedan står utan, har Annikki Björnlund, huvudskyddsombud för Kommunal, summerat effekten av det som pågår.
På en sund arbetsplats jobbar de rutinerade mångåriga trotjänarna sida vid sida med de färskare. Nya på jobbet har kompetenta "mentorer" som överför sin mångåriga erfarenhet till rookies. Här riskerar region Gotland nu ett hack i kunskapsöverföringen.
Här finns en utmaning att anta. Omsorgens personal måste orka. Vem plockar upp handsken och berättar vad som ska få stopp på personalflykten? Det vore ett lyckligare slut på historien om personalen klev tillbaka in genom fönstret, istället för att ge sig ut på äventyr i städbranschen.