Lagrådet sade i veckan nej till regeringens lagförslag, som är avsett att möjliggöra för Cementa att fortsätta med kalkbrytning, inom ramen för det gamla tillstånd som egentligen löpt ut. I somras nekade mark- och miljööverdomstolen Cementa det utökade tillstånd som skulle ha garanterat företagets verksamhet på Gotland under många år framöver. Lagrådet menade bland annat att lagen strider mot flera rättsliga principer och att den kan skada tilltron till rättssystemet när regeringen på detta sätt griper in i ett enskilt ärende för ett utpekat företag.
Hur stor betydelse får Lagrådets utlåtande? Kanske ingen alls. Regeringen har tidigare visat sig fullt kapabel att ignorera invändningar från Lagrådet och nu, till skillnad från då, rör det tillgången till en helt central råvara. Brist på cement skulle få gigantiska men svåröverblickbara konsekvenser för Sverige och stora delar av näringslivet.
Lagrådet behöver inte ta några ta några samhälleliga och politiska hänsyn. Men regeringen vill naturligtvis absolut inte hamna i en situation där byggprojekt och andra verksamheter plötsligt måste avbrytas och företag tvingas permittera tiotusentals produktiva anställda. Något som tyvärr är en påtaglig risk även om regeringen driver igenom speciallagstiftningen, eftersom den bara ger ett andrum på åtta månader varefter grundproblemet ändå finns kvar.
Min gissning är att Cementa trots allt kommer att få sitt undantag och inte för företagets skull utan för dess kunders och på grund av nationella intressen som övertrumfar Lagrådets invändningar.
En som skred in i debatten om Cementas kalkbrytning i veckan, som medförfattare till en debattartikel i Svenska Dagbladet, var förutvarande landshövding Cecilia Schelin Seidegård. Känd även som ateistisk kandidat i kyrkovalet. (Bland de partipolitiskt obundna i nomineringsgruppen Posk finns alltså även en religiöst obunden.)
Nå, exhövdingen och hennes medskribenter ifrågasatte också regeringens lagförslag under rubriken "Varför ge Cementa en gräddfil?" För Helagotland menade hon att lagförslaget är framhastat.
Det är så klart sant. Men jag tycker allt att det är ironiskt att Cecilia Schelin Seidegård var landshövding när först länsstyrelsen och sedan Naturvårdsverket hastade fram de Natura 2000-förslag som kunde påverka pågående rättsprocesser för Nordkalk och SMA Mineral om kalkbrytning på norr. Detta skedde i särskild ordning i en påskyndad process, före alla andra Regioners Natura 2000-förslag. För en utanförstående såg det absolut ut som en brådska med ett tydligt syfte, i samförstånd med miljöpartistiska delar av regeringen.
Operationen blev framgångsrik. Vilket nu bland annat orsakat den pågående processen om SMA Minerals önskan att bryta kalk i Klinte. Hur bra blev det egentligen?