Februari är Black History Month i USA. Under en månad uppmärksammas afroamerikansk historia och kända svarta medborgarrättskämpar. Amerikanska ambassaden i Stockholm startade månaden med ett event tillsammans med Jason ”Timbuktu” Diakité. Tillsammans med ambassadören Erik Ramanathan pratade han om sin bok En droppe midnatt och hur det är att växa upp med två olika identiteter i Sverige. Samtalet sätter ord på varför jämlikhetsdata behövs mer än någonsin i Sverige.
Det är torsdag eftermiddag och aktivister, författare, civilsamhället, forskare och skolelever har köat ute i kylan för att få komma in och samlas i den ståtliga byggnaden med stora takkronor och fönster från golv till tak. Vi möts av ambassadens personal som på ett glatt, men formellt sätt hälsar oss välkomna med något att dricka. Mitt i entrén står ett bord med ett enormt blomarrangemang. Stämningen är förväntansfull och det är ärofyllt att ens ha fått en inbjudan.
På första raden sitter Gloria Ray Karlmark, en 80-årig dataforskare. Gloria är en av nio afroamerikanska ungdomar som började på en vit skola i staden Little Rock under segregationens tid i USA. Händelsen har setts som ett av startskotten för den amerikanska medborgarrättsrörelsen och 14-åriga Glorias pris för att få en utbildning var att behöva utstå både diskriminering och trakasserier.
Jason Diakités samtal med ambassadören bjuder in till känslor av uppgivenhet, men också en känsla av hopp. Emellanåt skrattar publiken högt åt hans anekdoter. Han berättar om sin uppväxt i Lund, resor till hans släkt i USA och en känsla av mellanförskap. Det blir smärtsamt tydligt hur nära slaveriet och segregation ligger i tiden. Det var inte alls längesedan och än i dag lever konsekvenserna kvar. Det var bara för två år sedan som George Floyd mördades av polisen i USA. Händelsen som triggade igång rörelsen Black Lives Matter. Bara för en vecka sedan omkom Tyre Nichols av sina skador orsakade av polisövervåld. Diskriminering och trakasserier drabbar svarta varje dag, inte helt olikt vad en 14-årig Gloria fick utstå för att komma till skolan.
Att rasismen mot svarta är utbredd i USA är tydlig. De har inte bara de upplevda erfarenheterna av svarta personer, utan de har också statistik på det. USA, till skillnad från Sverige, för så kallad jämlikhetsdata. De samlar in information via enkäter om hur personer identifierar sig och vad de har för erfarenheter. Det har gett en väldigt tydlig bild av var problemen ligger.
I Sverige däremot anses jämlikhetsdata vara kontroversiellt. Det är vanligt att man samlar in information om ålder och kön, men ingen möjlighet ges till att identifiera sin etnicitet eller sociala bakgrund. Med vår historia ses jämlikhetsdata vara rasbiologins kusin. Detta gör att när vi pratar om rasism, i detta fall mot svarta i Sverige, så är det många som motsätter sig dess existens. ”Det finns ingen statistik som visar det” eller ”det är bara vad de upplevt” hörs ofta i debatten. Trots att FN kritiserat Sverige för att man vägrar införa jämlikhetsdata. Det är få partier som aktivt arbetar för att införa jämlikhetsdata. Miljöpartiet är ett av dem. De vill att det ska införas i skolor, för att kartlägga var resurser ska läggas. De vågar, precis som Jason ”Timbuktu” Diakité, ta debatten.
Det är nog problemet i Sverige. Vi vågar inte prata om vår slavhandel och svartas historia. Att ovanför det äldsta kaféet i Gamla Stan i Stockholm bodde en rik familj som ägde slavar. Eller om den svenska kolonin Sankt Barthélemy. Likt USA behöver Sverige prata mer om svartas historia och vad det har för påverkan i dag. Vi kan inte vara rädda för att ta i frågan. Nu under Black History Month är det dags att göra som amerikanska ambassaden och bjuda in till samtal som kantas av både uppgivenhet, men mest av hopp.