Jag skrev kritiskt i veckan om Region Gotlands förestående införande av parkeringsavgifter på sex gator nära lasarettet. Jag skrev dock inte med samma initierade insikter om konsekvenserna som insändaren från nio av dem som berörs. Bland annat skriver de om hur dagens personalparkering, som de anställda betalar för, riskerar att överbelastas, när de som startar jobbet tidigt väljer att parkera där istället för på närbelägna gratisplatser. Insändaren innehöll också mycket tydliga förklaringar av varför man kan behöva ta bilen till jobbet, även om regionen tycker att man ska cykla.
”De allra flesta platserna upptas av folk som arbetar på sjukhuset som har fasta arbetstider, hur kan det öka omsättningen på parkeringsplatserna att ta betalt av dem? Ska de gå tidigare från jobbet bara för att parkeringsflödet ska rulla?
Bygg fler parkeringsplatser istället!”
Missnöjet bland de anställda på lasarettet, som Regionen är beroende av, har åtminstone givit klavertramparna något frostbitna fötter. Regionen skjuter på avgifterna, som ska införas från 15 januari istället för redan 25 november. Patric Ramberg, förvaltningsdirektör på teknikförvaltningen, säger i pressmeddelandet:
– Teknikförvaltningen anser att parkeringsavgifterna behövs på villagatorna kring lasarettet och vi planerar att genomföra den regleringen i januari. Vi behöver skjuta på införandet något för att få utrymme för en fördjupad dialog.
Men kan man överhuvudtaget kalla det en dialog om man fortfarande slår fast att man tänker genomföra den kritiserade förändringen? Är det inte snarare en monolog om man bara anser sig behöva tid för att hamra in budskapet om varför parkeringsavgifterna är nödvändiga.
Så även om fötterna är lite kalla så går de ändå på i ullstrumporna.
Ian Wachtmeister, som startade 90-talets uppstickare i svensk politik Ny Demokrati tillsammans med Bert Karlsson, jämförde politiker med krokodiler. Stor käft. Obefintliga öron.
Nu hade han ju rätt stor käft själv, men han var slängd i den. Och även om Ny Demokrati hade sina sidor och försvann ur partipolitiken under kaotiska och förnedrande former, så är krokodilerna ändå en underhållande beskrivning av makthavare som är mer intresserade av att prata än av att lyssna.
Jag undrar fortfarande när fler parkeringsplatser blir Region Gotlands lösning på ett parkeringsproblem.