Något står inte rätt till i ett land där en gruvkommun som Kiruna bestämt tackar nej till en ny gruva. Men så blev det när företaget Talga Group ville etablera en grafitgruva vid byn Vittangi, strax utanför Kiruna. Kommunen svarade med motvilja och förhalningar, ända tills regeringen ryckte in med stöd av en bestämmelse i plan- och bygglagen som aldrig tidigare tillämpats. Kiruna kommun har nu fått ett föreläggande om att senast i maj i år anta en ny detaljplan som möjliggör Talgas gruvverksamhet.
De värdefulla fyndigheterna handlar om grafit, som är listat som ett kritiskt material av EU och en viktig komponent i batterier. Idag är Europa i alltför hög utsträckning beroende av grafit från Kina och det är både brännande och brådskande i en föränderlig och handelskrigsförande omvärld att bli mer självförsörjande. Enligt näringsminister Ebba Busch (KD) finns därmed ett nationellt intresse som väger tyngre än Kirunabornas.
Enligt regeringen bör kommunen i stället glädjas åt de arbetstillfällen och den tillväxt som gruvan kan ge och välkomna de nationella och europeiska intressen som tillgodoses genom etableringen.
Så vad är problemet? Tja, en inlandskommun med miljardskulder och med befintligt behov på närmare tusen arbetsföra och nyinflyttade hjälps inte nämnvärt av ett ytterligare tiotal arbetstillfällen. Med tanke på kommunens befintliga bostadsbrist kommer dessa arbetstillfällen ändå till stor del att fyllas av så kallade ”fly in, fly out”-anställda och säsongsanställda som är skrivna i andra kommuner. Gruvbolaget i fråga är australienskt, med ett svenskt dotterbolag i Luleå. Den utlovade ekonomiska tillväxten kommer i stor del ske någon annanstans och med andra förmånstagare.
Politiker och andra opinionsbildare kan tala om, mäta och värdera ett aldrig så ”attraktivt lokalt företagsklimat”. Men på somliga ställen är incitamenten så pass felkalibrerade att varje nytt arbetstillfälle är ett aber och en helt ny gruvetablering ett ovälkommet kommunalt migränanfall.
Samma huvudbry har uppmärksammats när det gäller vindkraften, där problemen visat sig genom en alltför liten utbyggnad där det hade behövts (i södra Sverige) och kommuner i inlandet som nu använder sitt kommunala veto mot ytterligare nödvändig utbyggnad, i väntan på att incitamenten ska rättas till. När regeringen nu har valt att sätta det kommunala självstyret åt sidan i Kiruna väcks därför ett antal frågor. Vilka andra intressen är så pass brännande att kommuninvånarnas intresse av hur marken där de bor och verkar exploateras kan sättas åt sidan?
I stället för att finurligt lista ut hur gruv- och vindkraftsbolagen skulle kunna åläggas en ytterligare utgift eller ta ett ytterligare socialt ansvar på plats, vilket ofrånkomligt skulle minska aktörernas vilja att etablera sig i Sverige, behöver regeringen fundera på hur delar av statens intäkter från verksamheterna decentraliseras. Bara i Finland är situationen annorlunda och en vindkraftspark är mer av en jackpot och mindre av ett migränanfall för en glesbygdskommun. Där kan en liten kommun utan pappersbruk eller något storföretag, genom decentraliserade intäkter från fastighetsskatten, finna ett nytt och lukrativt existensberättigande.
Få ifrågasätter behovet av en grön omställning eller vikten av att minska Europas beroende av råvaror från odemokratiska länder. Men utan lokal acceptans kommer den gröna omställningen knappast vara lyckosam. Om kommunerna inte kan motivera en etablering för sina invånare med fler lärare i skolorna och en budget i balans, är det förståeligt att de framgent kommer att konstra till det och förhala processerna så långt det är möjligt.