Jag förväntar mig inte, och vill inte ha, applåder. Det jag menar är att om man enligt vänstern är på "rätt sida", det vill säga den röda, behöver man aldrig bevisa något för egen del. Man behöver aldrig stå upp för sina åsikter, man är automatiskt rätt genom att rösta rött.
Väldigt bekvämt.
Lika enögt har jag stundvis kallats för "vänsterjournalist" från den yttersta högerkanten. Och inte som en komplimang.
Jag tänker på det när jag ser folk till vänster försvara klottraren Bertil som tydligt uttalat är politiskt till vänster. Hade de varit lika positivt inställda om det varit högerpolitiska budskap som spreds på världsarvsstadens fasader?
Det finns så mycket grundläggande värderingar där det inte råder nån skiljelinje mellan olika politiska partier. Ändå ska det positioneras för att skapa konflikt. Det ena ska ursäktas och det andra fördömas, beroende på vilken politisk färg som är avsändare.
Ibland blir det dock alldeles galet när man ska peka ut de politiska motståndarna som ondsinta. Jag vet inte vem Magdalena Andersson har som rådgivare men hon borde byta.
Om man utan att blinka kan namnge en enskild opinionsbildare och misstänkliggöra honom på det sätt som S-ledaren gjorde med Henrik Jönsson visar det på en ganska obehaglig inställning till demokrati och öppen debatt.
Ovärdigt landets största parti.
Som att om någon har andra politiska lösningar än Socialdemokraterna, ja då måste det ju helt enkelt bero på att de är marionetter styrda av obskyra makter i mörkret.
Det är ju dessutom totalt kontraproduktivt. Det var trots allt ganska få utanför det politiska klägget som visste vem Henrik Jönsson var tidigare. Nu vet alla.
Det är lite av samma fenomen som när "fredsaktivister" stämplar alla som inte är jätte-emot Nato som krigshetsare och vapenskramlare medan de själva hämtar sin näring och världsbild från sajter vars adresser slutar på .ru.
Och det handlar inte kängurun utan landet.
Peace?
Socialdemokraterna kallar enhälligt (och orkestrerat?) regeringen för SD-regeringen. De ger därmed SD en status de inte har av egen kraft även om det är de som är garanten för att M, KD och L kan kalla sig just regering.
Syftet är så klart att måla ut S och SD som de stora motpolerna i svensk politik och därmed samtidigt spela bort och förminska de övriga Tidöpartierna.
Ibland får retorik och taktik ta överhanden och sunt förnuft sättas i baksätet.