Knän är konstiga. Fram till i våras hade jag nästan ett år av smärtsamma knäproblem som blev värre och värre och det dröjde lite väl länge innan jag sökte hjälp. Sova var svårt. Gå var en gravt haltande pina. Till och med att köra bil var en utmaning. Jag var tvungen att stanna ofta, varje mil, för att med stora besvär ta mig ur bilen för tillfällig lindring. Det visade sig vara artros. Egendomligt var, enligt röntgen, artrosen värst i det knä jag INTE hade ont i. Träningen förbättrade det onda knät, men det krävdes bara en lätt vickning för att förpassas tillbaka till ruta ett. Det hände några gånger.
Sedan i somras har jag nu – ta i träben – varit i stort sett besvärsfri. Jag hoppas det förblir så. Länge. Men om jag ska vara realist – och det ska jag väl – så inser jag väl att problemen någon gång kommer tillbaka. Och att nästa pärs kan bli värre än den första.
Mina problem var ändå mycket mindre – och mer möjliga att arbeta med – än vad många andra har. Någon knäoperation var det aldrig tal om. Men jag har ändå skapliga att sätta mig in hur det skulle kännas att gå och vänta – om det alls går att gå – på en knäoperation som är beslutad men inte genomförd. När jag läser i GA om Elisabeth Stenberg-Lundins långa och tröstlösa väntan på en knäoperation så läser jag om något kanske väntar även mig. Förutom det onödiga lidandet, vad innebär detta väntande inte för andra möjliga konsekvenser hälsan? Dålig sömn. Påtvingad inaktivitet. Depressioner.
Vilka kostnader – mänskligt och för samhället – innebär inte oförmågan att ge vård i tid? På längre sikt sparar Region Gotland och andra sjukvårdshuvudmän inga pengar på att misslyckas med att ge rätt, rätt operationer, vård inom rimlig tid. Tvärtom. Och vårdköerna har växt väldeliga under de senaste åtta åren.
Sverige har fler läkare än någonsin tidigare. Det är något fundamentalt fel med hur svensk sjukvård är organiserad. Och ledd.
Medan arbetsgivare tenderar att lita på sina anställda mer och mer så ägnar sig stat och kommun mer och mer åt kontroll, detaljstyrning och administrationsdrivande dokumentation. Det påverkar hur väl organisationen fungerar, hur medarbetarna trivs och hur de mår. För att plocka ett exempel ur en rik flora så skrev Arbetsliv i fjol om rapporten Jobbhälsoindex, där Lars Hjalmarsson på Jobbhälsoindex bland annat förklarade att:
− Det visar sig att chefer i privat sektor i större utsträckning ser fram emot att gå till jobbet jämfört med chefer i offentlig sektor.
− Vi ser också att jobbrelaterade sömnproblem är vanligare bland chefer i offentlig sektor.
Att under dessa omständigheter fokusera exempelvis på privata sjukvårdsförsäkringar är ett sidospår. De har inte skapat vårdköerna. Vem skulle få det bättre om de försvann?