Om integration ska fungera i ett land är det bra om majoritetsgruppen känner till att även de har en kultur och ett förflutet. Under en period trodde många svenskar att bara andra folk var formade av sin historia.
Det finns ett berömt citat av Mona Sahlin (S) från när hon var integrationsminister. Hon besökte då ett turkiskt ungdomsförbund och fick svara på frågor om kulturkrockar mellan invandrade och svenskar. Sahlin sa då:
”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker”.
Citatet har använts flitigt av dem som velat smutskasta Sahlin. Det är orättvist för om vi ska vara ärliga tänkte nog många i de banorna för tjugo år sedan. Det var en vanlig åsikt att kultur var något som bara andra folk hade medan svenskar var produkten av det moderna och det rationella.
Då hjälper det att ha betraktare som kommer utifrån. En som lade större betydelse vid just midsommarfirandet var Mona Sahlins motståndare i den tidens invandringsdebatt, Mauricio Rojas, som i dag är riksdagsledamot för Liberalerna. Rojas hade kommit som flykting från Chile på 1970-talet och han beskrev det som ett uppvaknande att fira midsommar tillsammans med svenskar på landet. Plötsligt uppträdde de nämligen helt annorlunda än i staden. Där hälsade svenskarna inte ens. Men på landet hade de tid att prata och var gästvänliga.
Rojas, som var ekonomhistoriker, såg i midsommarfirandet spåren av Sveriges sociala och ekonomiska historia. Svenskarna var en bondekultur i Europas utkant som hade urbaniserats sent. Midsommarfirandet var ett hemvändande. Människor reste tillbaka till den gamla hembygden för att fira. Där umgicks man mer otvunget med släktingar, grannar samt gamla och nya vänner.
Skälet att svenskarna var så tillknäppta i staden var att de var nyanlända där och aldrig lärt sig hur man skulle umgås i en stad. Ja, städerna var knappt städer. Långt in på 1980-talet dog svenska småstäder klockan 18.
Rojas iakttagelser kan man till exempel läsa om i essäsamlingen ”Farväl till gemenskapen”, utgiven på Timbro förlag. Etnologer skulle sannolikt ge honom rätt om midsommar. Helgen fick sin moderna popularitet mycket som en reaktion på det urbana. När midsommarhelgen inledde industrisemestern tog sig svenskarna till landet där man fortfarande hade sina rötter. Det är lätt att glömma men ännu på trettiotalet var hälften av Sveriges befolkning sysselsatta inom jordbruket.
För den som tittar noga på midsommarfirandet finns fler spår av vår historia: Inslagen av naturdyrkan. Betydelsen av den kollektiva identiteten i byn och bygden och landskapet. Fattigdomen som vi nyss alla delade (sill och potatis skulle ses som märklig festmat i Europas kärnländer), och så förstås alkoholen som länge präglade landsbygdens vanor.
Listan kan säkert göras mycket längre. Midsommarfirandet påminner oss om att också svenskarna är ett folk präglat av sin historia. Här finns gott om nedärvda vanor och ovanor som kan upplevas som märkliga och kantiga för den som nyss anlänt. Att vi inte alltid förstått det har knappast gjort integrationen lättare.