Den hÄrda tonen mot journalister i sociala medier Àr ett konkret och högst nÀrvarande demokratiskt problem.
Somliga verkar tro att journalister "ska tÄla" i stort sett vad som helst. De kallar det "kritik", men nÀr man studerar vissa debatter pÄ olika forum ligger det nÀrmare till hands att sÀga hot och hat.
Att önska att nÄgon ska gruppvÄldtas eller dödas lÄngsamt Àr inte att kritisera publiceringar. Det Àr att begÄ brott.
Nu finns en studie som kartlagt "den typiske nĂ€thataren". Studien har gjorts vid Totalförsvarets forskningsinstitut pĂ„ uppdrag av branschorganisationen TU â Medier i Sverige.
7 372 anvÀndare pÄ diskussionsforumet Flashback som minst tvÄ gÄnger har nÀmnt journalister vid namn eller som grupp i forumet och har gjort minst 1 000 inlÀgg, har studerats.
Det Àr ofta mÀn, 40-60 Är gamla och sÀrskilt aktiva under fredagskvÀllar.
Att det frÀmst Àr medelÄlders mÀn som gÄr i gÄng pÄ texter om invandring och integration Àr ingen överraskning för journalister som brukar skriva om dessa Àmnen.
Den senaste tiden har flera undersökningar studerat hur hoten mot redaktioner och enskilda journalister har ökat och vilka det Àr som utsÀtts.
En trygghetsundersökning bland SJF-medlemmar gjordes av JMG för tre Är sedan dÀr 1 500 tillfrÄgade journalister gav en nedslÄende bild.
1 av 4 hade upplevt hot eller trakasserier under 2016 och 6 av 10 nÄn gÄng under sin karriÀr.
Ledarskribenter och krönikörer Àr de som utsÀtts mest eftersom de frÄgor som oftast fÄr upp adrenalinet Àr politik och samhÀllsfrÄgor, speciellt invandring och integration.
För individen och arbetsplatsen blir det ocksÄ ett arbetsmiljöproblem sÄ klart. De flesta har slutat ha öppna dörrar in pÄ redaktionerna, nu Àr det lÄs och besöksloggar som gÀller.
Prevent, som Àr arbetsmarknadens parters gemensamma organ för arbetsmiljö, har tagit fram sÀrskilda handlingsplaner tillsammans med Journalistförbundet och Medieföretagen inom Almega, som en hjÀlp till redaktioner att hantera hat och hot.
Det har blivit sÄ mycket enklare för gemene man att kommunicera direkt med medier och journalister. NÄgot som i grunden Àr positivt.
Men nÀr mailboxen eller kommentarerna pÄ ens artikel fylls av vidrigt hat Àr det lÀtt att hÄlla sig för skratt.
Mycket av hatet Àr enskilda personer som av olika skÀl Àr vÀldigt arga och ensamma, men det finns ocksÄ politiska krafter som regisserar hatstormar, bÄde mot redaktioner och enskilda journalister, i syfte att fÄ oss att tystna.
Att vi ska sluta skriva om vissa saker.
Ăven om man som journalist har stöd av sin arbetsgivare Ă€r man inte opĂ„verkad nĂ€r man utsĂ€tts. Har man barn och hoten börjar nĂ€rma sig det privata livet Ă€r det lĂ€tt att tĂ€nka att det inte Ă€r vĂ€rt det, att man avstĂ„r att skriva om det som triggar hatarna.
I andra Ànden av spektret finns de som sprider förakt och Àr allmÀnt avogt instÀllda till medier. Detta förakt och pÄstÄenden om att journalister ofta har en politisk agenda ger nÀring Ät hatarna och gnager lÄngsamt ner förtroendet för vÄra medier.
Detta Àr sammantaget ett allvarligt problem som berör oss alla.