Näthataren är oftast en medelålders man

Den hårda tonen mot journalister i sociala medier är ett konkret och högst närvarande demokratiskt problem.

Somliga verkar tro att journalister "ska tåla" i stort sett vad som helst. De kallar det "kritik", men när man studerar vissa debatter på olika forum ligger det närmare till hands att säga hot och hat.

Att önska att någon ska gruppvåldtas eller dödas långsamt är inte att kritisera publiceringar. Det är att begå brott.

Nu finns en studie som kartlagt "den typiske näthataren". Studien har gjorts vid Totalförsvarets forskningsinstitut på uppdrag av branschorganisationen TU – Medier i Sverige.

7 372 användare på diskussionsforumet Flashback som minst två gånger har nämnt journalister vid namn eller som grupp i forumet och har gjort minst 1 000 inlägg, har studerats.

Det är ofta män, 40-60 år gamla och särskilt aktiva under fredagskvällar. 

Att det främst är medelålders män som går i gång på texter om invandring och integration är ingen överraskning för journalister som brukar skriva om dessa ämnen. 

Den senaste tiden har flera undersökningar studerat hur hoten mot redaktioner och enskilda journalister har ökat och vilka det är som utsätts. 

En trygghetsundersökning bland SJF-medlemmar gjordes av JMG för tre år sedan där 1 500 tillfrågade journalister gav en nedslående bild.

1 av 4 hade upplevt hot eller trakasserier under 2016 och 6 av 10 nån gång under sin karriär.

Ledarskribenter och krönikörer är de som utsätts mest eftersom de frågor som oftast får upp adrenalinet är politik och samhällsfrågor, speciellt invandring och integration.

För individen och arbetsplatsen blir det också ett arbetsmiljöproblem så klart. De flesta har slutat ha öppna dörrar in på redaktionerna, nu är det lås och besöksloggar som gäller. 

Prevent, som är arbetsmarknadens parters gemensamma organ för arbetsmiljö, har tagit fram särskilda handlingsplaner tillsammans med Journalistförbundet och Medieföretagen inom Almega, som en hjälp till redaktioner att hantera hat och hot. 

Det har blivit så mycket enklare för gemene man att kommunicera direkt med medier och journalister. Något som i grunden är positivt. 

Men när mailboxen eller kommentarerna på ens artikel fylls av vidrigt hat är det lätt att hålla sig för skratt.

Mycket av hatet är enskilda personer som av olika skäl är väldigt arga och ensamma, men det finns också politiska krafter som regisserar hatstormar, både mot redaktioner och enskilda journalister, i syfte att få oss att tystna.

Att vi ska sluta skriva om vissa saker.

Även om man som journalist har stöd av sin arbetsgivare är man inte opåverkad när man utsätts. Har man barn och hoten börjar närma sig det privata livet är det lätt att tänka att det inte är värt det, att man avstår att skriva om det som triggar hatarna.

I andra änden av spektret finns de som sprider förakt och är allmänt avogt inställda till medier. Detta förakt och påståenden om att journalister ofta har en politisk agenda ger näring åt hatarna och gnager långsamt ner förtroendet för våra medier. 

Detta är sammantaget ett allvarligt problem som berör oss alla.