Det är den ukrainska nationens kamp för självständighet och överlevnad som har påmint oss om vad en nationalstat är. Det handlar om ”allt vi har och allt vi är”, som det heter i det norska försvarets devis.
I Sverige, ja i hela västerlandet, har nationalismen annars länge varit baktalad, eller åtminstone missförstådd. En tungt vägande orsak till det var förstås Hitlertyskland. Nationalism blev efter andra världskriget nästan liktydigt med nazism och fascism. Men idag är det vanligt att historiker påpekar att nazismen alls inte var något typiskt uttryck för nationalism. Hitler använde visserligen nationalistiska symboler och känslor men hans projekt var imperialistiskt. Han ville grunda ett rike med många nationer där vissa etniciteter styrde över andra. Det går på tvärs med nationalismen som ju handlar om att knyta politiska rättigheter till medlemskap i en nation. Hitlers fiender däremot var just ofta nationalister som slogs för sin nations frihet. Förenta nationerna var från början namnet på alliansen mot Nazityskland.
Putin är på den här punkten mycket lik Hitler. Den ryske ledaren försöker återskapa ett imperium där hans folk härskar över andra folk. I Ukraina vill han utplåna nationen. Ledarpersoner ska mördas, befolkningen omskolas och kulturarvet förstöras. Receptet känns igen från historien. Värt att notera är att de stater som hittills starkast har stått upp mot Putin har varit små nationer, utan annan vilja än att rå sig själva: Ukraina, Georgien, Finland och Polen, för att ta några exempel.
Nationalismen är alltså ofta något positivt och det är dags att vi återupptäcker den som en god kraft. Ska man koppla nationalismen till någon politisk ideologi är det framför allt liberalismen som har gått hand i hand med nationalstatsprojektet.
Under 1800-talet var det nationalistiska rörelser som drev på för att inrätta liberala demokratier. Liberala idéer om individens rättigheter kunde förankras i nationalstatens institutioner. En central liberal tänkare som John Stuart Mill utgick ifrån att liberala reformer av samhället krävde existensen av en nationalstat. I senaste numret av Axess finns en läsvärd artikel av statsvetaren Björn Östbring som spår den liberala nationalismens återkomst (Axess nr. 4 2022).
Banden till den liberala demokratin visas av att många länder firar sina nationaldagar till åminnelse av konstitutionella förändringar som förstärkt rättsstatsprinciper och medborgerliga rättigheter. Danska Grundlovsdagen 5:e juni är ett exempel. Men även Sveriges 6:e juni firas åtminstone till del för att uppmärksamma att 1809 års regeringsform antogs, vår första moderna grundlag.
För oss i Sverige är nationaldagsfirandet fortfarande lite nytt. Även i år är vi nog många som frågar oss hur vi ska fira den. Men sedan Ukrainakriget började är det få som frågar sig varför.