I går publicerade Svenska Dagbladet ett långt reportage om Gotland som "swing state" inför valet i september. Med Moderaterna och Ulf Kristersson som utgångspunkt skildrade man läget inför valet utifrån ett uttalande av moderatledaren på partiets kommundagar i Örebro nyligen: "På Gotland, mina vänner, skiljde det förra gången 254 röster mellan oss och det sista magiska 175:e riksdagsmandatet. 254 röster från en ny regering".
Scenariot är att Gotland därmed kan få en avgörande betydelse i valet i år.
I Svenska Dagbladet konstateras att "Ulf Kristersson och hans partiledning åker i skytteltrafik till Gotland och pumpar in extra pengar i den lokala valkampanjen".
Att Moderaterna tänker satsa på att ta tillbaka riksdagsmandatet är varken överraskande eller konstigt. Men att det skulle ligga så högt upp på agendan var oväntat.
Och väldigt bra.
För kampen om mandaten i riksdagen behöver verkligen mer uppmärksamhet. Hur fördelas dessa mandat? Hur tungt väger rösterna från Gotland? Det här är inte helt enkelt att förstå men Kristerssons uppgift att det bara var 254 röster som avgjorde till Centerpartiets fördel visar hur små marginalerna är.
I år finns också en tredje faktor, vid sidan om Centerpartiet och Moderaterna, i kampen om det andra mandaten och det stavas Sverigedemokraterna. På sin riksvalskonferens slog SD fast att samma riksdagslista ska gälla i samtliga valkretsar, en lista med samma 60 namn, oavsett var i landet man röstar.
Om Gotland vid sidan av denna kommer att presentera en lokal riksdagslista är okänt. De har meddelat att de offentliggör sina listor "i mitten av april". Då får vi också veta vilka de övriga 34 namnen är på kommunlistan, förutom de tio som redan presenterats.
För även om Moderaterna fortfarande agerar och beskriver sig som det givna alternativet till Socialdemokraterna om makten i landet så är risken ganska stor att det istället blir Sverigedemokraterna som tilldelas den rollen av väljarna. Om det betyder att det blir en random sverigedemokrat från partiets rikslista som intar stolen bredvid Hanna Westerén är skrivet i stjärnorna. Förhoppningsvis hamnar vi inte där.
Om striden mellan Lars Thomsson och Jesper Skalberg Karlsson får stöd från partiernas riksorganisationer som nån sorts symbolisk kamp i valrörelsen, borde det gynna Lars Thomsson mer än Jesper Skalberg Karlsson. För granskar man vilken insats Lars Thomsson har gjort hittills och jämför det med både Hanna Westerén och Jesper Skalberg Karlsson, under dennes år i riksdagen, så är skillnaden väldigt stor. Inte minst när det gäller dialogen och återkopplingen med Gotland och gotlänningarna.
Här jobbar Lars Thomsson i en helt egen klass.
Nu brukar inte hårt arbete och faktiska politiska framgångar belönas av väljarna men om uppdraget får mer uppmärksamhet än vanligt ökar i vart fall kunskapen rent generellt om vikten av ens röst. Och det kan aldrig vara något annat än bra.
Men Ulf Kristerssons uttalande avslöjar också något annat. Att han inte längre ser SD-stödet som ett nödvändigt ont eftersom det saknas stöd för en borgerlig regering. Väljarna hade inte Kristerssons SD-regering att välja på för fyra år sedan. Så att påstå att det fattades en röst för maktskifte är en efterhandskonstruktion anpassad till Moderaternas nya position. Där Centerpartiet, inte Sverigedemokraterna är den politiska motståndaren.
Det är synd.