Till slut kom det efterlängtade beskedet: Turkiets president Recep Tayyip Erdogan stödjer Sveriges Natoansökan. Det är resultatet av långa förhandlingar med många parter, men att vi alls står här är i hög grad Moderatledaren Ulf Kristerssons förtjänst.
Det tycks vara lätt att glömma, när Magdalena Andersson välkomnar beskedet (SR 11/7) som bra för både Sverige och Nato att vi stärker den gemensamma säkerheten kring Östersjön, men ett Natomedlemskap var länge otänkbart.
Så sent som i april i fjol (SVT 22/4-22) menade den socialdemokratiska partiledaren att en Natoansökan skulle destabilisera säkerhetsläget. Dessförinnan hade dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist (S) dyrt och heligt lovat partikongressen (6/11-21) att ingen Natoansökan skulle komma under en socialdemokratisk regering.
Motståndet har varit del av partiets DNA under i modern tid. Alliansfriheten var hörnstenen i den svenska utrikespolitiska doktrin som Socialdemokraterna fastslog efter kriget. Att hållningen till slut övergavs beror naturligtvis i grunden på Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Men inte ens då var det självklart. Anderssons uttalande ovan kom exempelvis hela två månader efter invasionen hade inletts. Den slutgiltiga vändningen kom inte förrän i maj 2022.
Även Finlands beslut att ansöka om medlemskap spelade stor roll. Det svenska beslutet fattades samma dag som den finska ansökan skickades in. Men att Socialdemokraterna alls behövde ta ställning till Natofrågan, och därmed ta hänsyn till Finland berodde på att Ulf Kristersson gjorde den till valfråga (19/3-22).
Det skedde inte bara i strid med S, utan även i strid med Moderaternas traditionella Natotaktik. Som Svenska Dagbladets reportrar Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson beskrev i ett reportage i juni, undvek moderater länge öppen konfrontation. Det ansågs som för riskabelt. Varken Carl Bildt eller Fredrik Reinfeldt drev på för ett medlemskap när de var statsminister. Ulf Kristersson fick bli den som bröt trenden.
Att Kristersson varit statsminister under huvuddelen av förhandlingarna bör heller inte underskattas. Han betonade (SVT 11/6) att det var centralt för överenskommelsen med Turkiet att Erdogan uppfattade att Sverige tar kampen mot terrorism på allvar. Något som lär ha varit svårare att göra trovärdigt om Magdalena Andersson i stället hade lett landet.
Socialdemokraterna har ofta intagit en prokurdisk hållning i förhållande till Turkiet. Inte minst berodde Anderssons regering innan valet på ett avtal med Amineh Kakabaveh som bland annat innebar ett fördjupat samarbete med de kurdiska miliserna YPG /YPJ. En Anderssonregering efter valet skulle också ha varit beroende av stöd från Vänsterpartiet, vars riksdagsledamöter förra sommaren i Almedalen (6/7-22) poserade med flaggor från terrorstämplade PKK.
I slutförhandlingarna fick Sverige hjälp, inte minst av den amerikanske presidenten Joe Biden. Ulf Kristersson ska dock tackas för att vi alls kom dit.