Bland åtgärderna finns bland annat satsningar på att förebygga depression och självmord, dela goda erfarenheter mellan medlemsländerna, satsningar på ungas psykiska hälsa och stärkt forskning kring hjärnans hälsa. ”Psykisk ohälsa är EU:s tysta pandemi”, sade EU-kommissionens vice ordförande Margaritis Schinas under presskonferensen då insatsen presenterades.
Även om det kan gå åt vilket håll som helst när EU-kommissionen är inblandad och en miljard euro givet de omfattande ambitionerna känns som väl snålt är ansatsen bra. Psykisk ohälsa är ett större samhällsproblem än det egentligen borde vara. Nog för att både symptom och behandling ibland är mer komplexa men det finns ingen anledning att se annorlunda på skador i själen eller repor i arbetsminnet jämfört med andra skavanker. Depression, utbrändhet, ångest och bipolär sjukdom är ju lika verkliga sjukdomar som de fysiska.
För lidandet är verkligt, även om det skiljer mellan både individer och kön. Betydligt fler kvinnor än män är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa. Samtidigt är män kraftigt överrepresenterade vad gäller suicid. Av de 1500 som i Sverige årligen tar livet sig är runt 70 procent pojkar och män. Detta kan jämföras med till exempel de drygt 200 män och kvinnor som dör i trafiken.
Män och kvinnor kommunicerar också olika där största skillnaden är att män ofta pratar mindre. Det betyder inte att varken män eller kvinnor gör fel, men det är ofta den kvinnliga definitionen av att prata som är den förhärskande. Män generellt har inte alltid lika många ord för samma känslor eller skeenden som kvinnor har. När man upplever att det man har att säga inte är nog enligt normen är det lätt att man inte säger något alls. Det är som sagt ingens fel. Det är bara skillnader som behöver överbryggas.
För öppen dialog är av betydelse. Att de som lider vågar säga det och söka hjälp är ju uppenbart viktigt. Här är det också angeläget med en vård som fungerar. Annars är de ju meningslöst att söka sig dit. Utöver en välfungerande vård är det rimligt med höjda ambitioner för att främja tidig upptäckt och att förhindra att problemen förvärras. Inte minst eftersom det finns tecken på att ett år är bortre gräns för stöd och behandling innan vissa problem riskerar att bli permanenta.
Lika viktigt är att de som inte är akut sjuka eller inte ens sjuka alls pratar om det. Trots det allvarstyngda ämnet måste det inte alltid vara så seriöst. Här har sociala medier som främst TikTok inneburit stora landvinningar när båda unga och vuxna utan att skämmas sitter och listar sina diagnoser och egenheter. Även att en av Sveriges Radio P3:s programledare tämligen obesvärat blandar både skämt och allvar när hon pratar om sin ADHD och de utmaningar det inneburit borde avdramatisera det hela. Det är bra. För du är ju inte dum i huvudet bara för att hjärnan ibland har en annan plan än du har.