Utrikeskrönika
Kriget började med att nordkoreanska styrkor plötsligt invaderade södra Korea i juni 1950. FN:s säkerhetsråd gav USA i mandat att organisera ett försvar av Sydkorea och inom kort hade sexton nationer gått med på att bidra med trupper. Sverige bidrog med medicinsk personal.
FN-styrkorna lyckades driva tillbaka nordkoreanerna, och fortsatte ända upp till gränsen mot Kina, som i sin tur gick in i kriget i oktober. Efter att kriget böljat fram och tillbaka i ungefär ett år hamnade parterna i ett ställningskrig kring den 38:e breddgraden, ungefär där den koreanska halvön delas på mitten. Till slut kunde ett stilleståndsavtal undertecknas den 27 juli 1953.
För att fira sjuttioårsjubileet av detta datum, som nordkoreanerna beskriver som en dag då man segrade i kriget, bjöd Pyongyang in Rysslands försvarsminister Sergei Shoigu och en kinesisk delegation bestående av medlemmar av det kinesiska kommunistpartiets politbyrå. Trots att Ryssland och Kina tidigare har varit med och kritiserat Nordkorea för dess kärnvapenprogram, och i vissa fall till och med slutit upp bakom FN-sanktioner, kan man nu genom sitt besök sägas ha godkänt den nordkoreanska kärnvapenutvecklingen. Kim Jong-un gavs till och med tillfälle att stolt visa upp delar av sin vapenarsenal.
Alla försök att hindra Nordkorea från att bli en kärnvapenmakt har därmed varit till ingen nytta. Varken sanktioner, dialog eller bistånd har hjälpt. Under tiden har den nordkoreanska befolkningen drabbats hårt av regimens prioriteringar. BBC rapporterade nyligen om en omfattande och pågående svältkatastrof i landet. Och på nittiotalet svalt minst en miljon nordkoreanska medborgare ihjäl.
FN-resolutioner har fördömt Nordkoreas missilprogram och förbjudit landet från att genomföra både missiltester och provsprängningar. Pyongyang har struntat i detta och bara under det senaste året avfyrat hundratals missiler. Hur har detta varit möjligt? Svaret är Kina och Ryssland. I ord har de fördömt kärnvapenprogrammet, men i praktiken har de låtit det ske, och till och med sett till att Nordkorea har kunnat gå runt sanktionerna.
På grund av hotet från norr har opinionsmätningar i Sydkorea nu visat att allt fler sydkoreaner vill ha egna kärnvapen. Skulle Sydkorea bli en kärnvapenmakt finns det nog ingenting som kan stoppa Japan från att bli det. Den amerikanska regeringen gör därför allt den kan för att Sydkorea och Japan skall kunna lita på sina respektive säkerhetsavtal med Washington och i stället utvidga det trilaterala samarbetet i syfte att gemensamt skapa stabilitet i Nordostasien. Det ser ut att lyckas, vilket åtminstone är ett positivt tecken i en annars ganska dyster regional utveckling.