Nu är den relevanta frågan istället om Socialdemokraterna har någon annan agenda än regeringsmakten. Inget annat tycks överhuvudtaget spela någon roll, inte ens när partiet tvingas regera på någon annans budget. I går valdes Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister. I förra veckan var hon också, under sju timmar, den första.
Säga vad man vill om Miljöpartiet – och det vill man ju – men det partiet vill åtminstone något mer än att regera. Just denna pådrivande vilja är väl en mycket stor del av förklaringen till att Miljöpartiet kunde ha ett så stort inflytande i regeringen, trots att Socialdemokraterna är så mycket större. För det viljelösa partiet är det lätt att ge efter. Har man ingen egen politik är det lätt att acceptera någon annans.
Magdalena Andersson säger sig nu vara beredd att samarbeta även med den borgerliga oppositionen, dock inte med Sverigedemokraterna. Riksdagens partier, inklusive Sverigedemokraterna, har förklarat sig beredd att göra upp med regeringen. All låter ju konstruktivt och bra. Men ändå har man inte mycket aning om vad Socialdemokraterna kan tänkas använda sin nyvunna frihet till.
Socialdemokraterna skulle nu när partiet regerar i ensamt majestät kunna ta itu med viktiga och eftersatta politikområden där Miljöpartiets inflytande upplevts som skadligt och förlamande av många. Energipolitiken. Migrationspolitiken. Kriminalpolitiken. För att nämna tre exempel från en lång lista.
Men vem vet vad Socialdemokraterna står för i dessa frågor. Socialdemokraterna har reducerats till ett parti som vet vad det är emot, men inte vad det är för. Ett parti som inte agerar utan reagerar, senfärdigt och motvilligt, på akuta kriser och händelser i och påtryckningar från omvärlden, men inte står för mycket mer än att möjligen frisera Status quo.
Socialdemokraternas regeringsinnehav har varit sju förlorade år och inget talar egentligen för att detta kommer att förändras bara för att Miljöpartiet har valt att kliva av. Miljöpartiet finns inte kvar i regeringen för att obstruera, men handlinsförlamningen och tomheten finns kvar.
Det är drygt nio månader till nästa val. Nio månader är en lång tid för den nya regering som är väl förberedd och har en lång att-göra-lista. Men det är en kort tid för ett parti som först måste rannsaka sig och komma fram till vad det står för.