Långt har vi kommit, och längre ska vi gå – så brukar budskapen lyda på internationella kvinnodagen den 8 mars. Utöver att uppmärksamma kvinnors utsatta situation i världen, finns utrymme att fira de framsteg som redan tagits i den långa marschen mot jämställdhet. För framåt är vi på väg i stora delar av världen. Så har det åtminstone sett ut historiskt. Mycket riktigt lyfts mängder av kvinnor ur både fattigdom och mansberoende varje dag – de ges tillgång till preventivmedel, säkra förlossningar, och tar större plats i de politiska rummen.
På vissa håll står utvecklingen dock still. Och inte bara det. Den ser snarare ut att gå baklänges.
Vår världsbild bygger på att vi rör oss framåt vad gäller kvinnors rättigheter. Vi – västvärlden – först, och alla andra därefter. Det är en berättelse vi gärna upprepar, ofta med en antydan om självklarheten i att jämställdhetskampen skulle vara självgående. I Sverige glömmer vi gärna att Afghanistans kvinnor fick rösträtt samtidigt som vi, eller att iranskorna gick i korta kjolar medan man i USA ännu behövde makens tillstånd för att skaffa ett kreditkort. Det pratas ibland om att svenskar är 'fredsskadade'. Frågan är om vi inte också är jämställdhetsskadade. Den senaste tidens utveckling har visat att rättigheter som abort och tillgång till preventivmedel snabbt kan ryckas ur våra händer, och att kvinnors självständighet inte alltid förunnas dem av männen.
Det vi bevittnar är hur kvinnor över hela världen just nu tappar hoppet. Och det är svårt att klandra dem: Häromveckan såg vi haveriet i Vita husets ovala rum, och det är svårt att inte undra om vi i en jämställd värld verkligen hade accepterat att dessa clowner satt vid rodret. I en tid då män som Elon Musk – vars eget föräldraskap tåls att ifrågasättas – predikar om vikten av att öka barnafödandet, gör vi rätt i att oroa oss över vad som kommer hända den dag “befolkningskrisen” kan bli verklighet. Har man då lyckats med att plantera konservativa ideal om kvinnans roll i hem och samhälle, är det sannolikt att en dystopisk verklighet inte är så långt borta som vi vill tro.
Vi står inför en antifeministisk U-sväng. Särskilt oroande är signalerna om en pågående polarisering: Kvinnor väljer i högre grad bort både män och barn, och som svar är min generations män den första att ha sämre kvinnosyn än sina fäder, medan så kallade "incelrörelser" växer över hela världen. Gränserna suddas ut i en globaliserad (och digitaliserad) värld, och det är ingen slump att allt sker i samma veva som miljontals kvinnor förlorar sina rättigheter. Man kan tänka sig att det är en utmaning att uppfostra söner som ser på kvinnor med respekt, när världens mäktigaste män inte ens försöker.
Att slåss för framsteg är en lyx som verkar tillhöra den förra generationens feminister. För dagens kvinnorättskämpar handlar det allt mer om att hålla gränsen mot den rörelse som vill lägga en blöt filt över de vinster som gjorts. Bland många män finns gott om välvilja, men det saknas dessvärre krisinsikt. Kanske är det läge att sluta klappa oss själva på axeln: Jämställdheten har aldrig uppnåtts “av sig självt”, och lär inte göra det nu heller.