I breven från det gustavianska Sverige beskriver hon ett genomkorrupt samhälle. Det är en tanke som i dag känns främmande.
För hundra år senare hade Sverige förändrats till ett land som i hög grad var fritt från korruption, och så förblev det under hela 1900-talet. Svenskarna började betrakta frihet från korruption som ett slags normaltillstånd.
Inget kunde egentligen vara mer fel. Globalt sett är korruption det normala. Majoriteten av jordens befolkning lever i samhällen där korruption bromsar utveckling och vållar onödigt lidande. Frihet från korruption är därför en form av politikens heliga graal: En skör kombination av tillit, transparens och välfungerande institutioner som bara återfinns i några få länder.
Är Sverige nu på väg att falla ur den lycksaliga gruppen? Om detta larmar statsvetarna Peter Esaiasson, Carina Gunnarson och Bo Rothstein som på DN Debatt (20/12) efterlyser mer forskning om korruptionen i Sverige. De lägger samman rapporter från Polisen, Säkerhetspolisen, Sveriges kommuner och regioner, Brå, fackförbundet Vision, Försäkringskassan och Inspektionen för Socialförsäkringar, som ur olika perspektiv beskriver korruption i Sverige och som visar på en ”oroande helhetsbild”.
Fusk med bidragssystem är den mest omfattande formen av korruption. De svenska systemen har byggt på tillit till människor och kontrollmekanismer har visat sig alltför svaga när organiserad brottslighet går in för att utnyttja olika bidrag och stöd. Organiserad brottslighet har också kunnat nästla sig in i myndigheter och påverkat beslutsfattande. I till exempel Göteborg har det funnits en tystnadskultur inom förvaltningen.
Det är på det hela taget en ganska allvarlig situation och de tre statsvetarna nämner till och med att södra Italien skulle kunna vara en rimlig jämförelse. Bland statsvetare brukar södra Italien lyftas fram som ett typexempel på kombinationen svag stat, låg tillit och hög korruption.
Riktigt så illa har det inte blivit i Sverige ännu. Men forskarnas larm måste tas på allvar. När korruption väl ätit sig in i myndigheter och politik är det oerhört svårt att bli av med den. Att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten kommer därför att vara en viktig uppgift i svensk politik. Ett första steg är förstås att erkänna att Sverige har problem med korruption.
Som orsak till förändringen lyfter de tre statsvetarna fram två faktorer: valfrihetsreformerna på 1990-talet och regelverken kring migrationen. Det är en intressant tanke: ett kvartssekel av politisk experimentverkstad skadade institutioner, öppenhet och mänsklig tillit som tagit århundraden att bygga upp.