Utrikeskrönika
Explosioner. Smällare. Kraftig vind. En ensam kvinna som står framför en skakig mobilkamera. Den inledande meningen om ”krig i Europa” går genast över till att handla om ”spännande möten med intressanta människor” och ”förhoppningar inför 2023”. Talet drunknar i oväsendet.
Kritiken mot Tysklands försvarsminister Christine Lambrechts (SPD) amatörmässiga, för att inte säga tondöva, nyårshälsning på Instagram är stenhård. Från oppositionen heter det att videoklippet understryker att Christine Lambrecht inte insett vad som står på spel i Ukraina och att hon inte är uppgiften mogen.
Domen i medierna är knappast mildare.
Nu var förvisso Lambrecht redan innan den famösa videohälsningen en av de minst populära ministrarna med en av de mest otacksamma portföljerna. Därtill är tyska politiker från de gamla maktpartierna i regel påfallande klumpiga när de använder sociala medier.
En välvillig tolkning är att Tyskland, i dessa sammanhang, är ett mer vuxet land jämfört med Sverige. Som folkvald förväntas man inte vara cool på Tiktok eller Twitter för att få respekt.
När Lambrecht utsågs till försvarsminister hade hon inte heller någon tidigare erfarenhet av säkerhetsfrågor. Hon kommer från SPD:s vänsterfalang och var tidigare justitie- och familjeminister i Merkels sista regering. När Olaf Scholz (SPD) blev förbundskansler hösten 2021 föll det sig naturligt att utse henne till försvarsminister: en position utan särskild tyngd i en regeringsbildning som blivit vald på att allt skulle förbli som det varit men med nya ansikten.
Christine Lambrecht var således aldrig tänkt att vara minister i krigstid. Att hon gång på gång visat sig oförstående inför Bundeswehr och Ukrainas behov är bara en spegling av det tyska politiska etablissemangets oförmåga att mentalt göra upp med över 30 års felslut och felantaganden om hur världen fungerar. Samtidigt är det under henne som det gravt eftersatta försvaret ska rustas upp till att åter bli stridsdugligt. En smått herkulisk uppgift även för den mest erfarne säkerhetspolitiker.
Ytterst ansvarig är förbundskansler Olaf Scholz. Hade han verkligen menat allvar med att lägga om den försvarspolitiska kursen skulle Lambrecht ha entledigats stunden det blev uppenbart att hon inte bottnade i sin roll.
Så har inte skett. Det beror på att Scholz själv, allt tal om en ”Zeitenwende” till trots, inte orkat bryta med de gamla doktrinerna.
Det tvehågsna militära stödet till Ukraina, hanteringen av Putinryssland och den oförändrade Kinalinjen är alla tre symptom på detta.
Mot den bakgrunden framstår en pinsam nyårshälsning som Europas minsta problem.