Häromdagen stod jag under sambons bil medan den var upphissad för däckfix. Bilen var inte tvättad på länge och i fronten syntes spår av en hel del insektskollisioner. Vi kom att prata om att det inte ser ut så på alla bilar. Mannen på däckfirman sade att han tänkt på det; ”det finns inte några insekter”. Han hade märkt skillnad i år. Förr kunde han få tvätta och gno rejält. Han visste att alla med husbil känner till att det kan bli mycket stort gnuggande efter insektskrockar, men i år hade han i alla fall slagits av att det var rent. Han hade sett på olika bilar på verkstaden att det skett en förändring.
Det väcker eftertanke. Är vi alla orsaken?
Upp och hoppa. Nu kommer det årliga väckningssamtalet från Gotlands länsstyrelse. Det är en alarmerande signal om att vi måste fortsätta agera. Rösten säger: Det går åt fel håll. Det är kritiskt både på grundvattentorra land och till sjöss.
– Klimatförändringen påverkar framför allt miljömål med vatten. För den biologiska mångfalden är det kritiskt både på land och i havet. Det är en alarmerande signal om att vi måste fortsätta att agera. Alla behöver anstränga sig på sin nivå. Det gäller myndigheter, företag, övriga organisationer och privatpersoner, säger Emilie Vejlens som arbetar med miljömål och miljöövervakning på Länsstyrelsen i Gotlands län.
Väckningssamtalet kommer efter att den årliga uppföljningen av miljömålen för Gotlands län är klar. Det rör sig om en upprepning av det vi vet sedan tidigare: Endast två mål kommer kunna nås till 2030. Övriga mål har fortfarande en ”neutral eller negativ utveckling”, som länsstyrelsen uttrycker det i sin rapport.
Bara de miljömål som gäller ”frisk luft” och ”bara naturlig försurning” är nära att nås. Det tack vare stegvis skärpta avgaskrav. Utsläppen av kväveoxid från personbilar och tunga fordon har mer än halverats sedan 1990, enligt länsstyrelsen. Det gör att den försurande effekten på miljön och ”vittringshastigheten på byggnader” har avtagit. Alltid något, men som helhet visar ”miljötillståndet i Gotlands län”, samlat i en 90 sidor lång rapport att det finns mer att göra.
I min gotländska kropp finns en bit sörmländsk själ. Jag tror att det är därför jag gillar björkar. Det är gott om dem i min farmors barndomsmarker på Mörkö. Gårdsnamn som Björkvik och platser som Björkbacken vittnar om viss trädförekomst. När jag är där brukar jag slås av hur vita björkstammarna är, jämfört med stadsnära, eller trafiknära björkar. Här hoppar min tanke till evolutionen. Hur naturen har viss förmåga att anpassa sig. Den lilla vitsvartspräckliga fjärilen björkmätare brukar vila på trädstammar. Väldigt kamouflerad på björkar och mot de lavar som växer på trädstammar. Men lavar gillar inte luftföroreningar; blir då mer sällsynta. Björkstammen mörknar av avgaser och fabriksutsläpp. I industristaden Manchester upptäcktes på 1800-talet att björkmätarna (Biston betularia) blivit mörkare. I takt med att björkstammarna blivit smutsigare hade de ljusaste exemplaren av fjärilen blivit fågelmat. De mörkare hade plötsligt den bättre kamouflagefärgen och kom att dominera fjärilspopulationen när den industriella revolutionen rasade.
Naturen kan anpassa sig till somligt. Nu ger oss evolutionen nya besked. Den mörka varianten av björkmätare har blivit mindre vanlig igen, där de sotigaste industriutsläppen minskat i Manchester.
Vad härligt det vore om de ljusaste gotländska björkmätarna hade den bästa kamouflagedräkten på gotländska trädstammar. Särskilt i Slite.