På lördag startar Liberalernas extra landsmöte där det är meningen att Johan ska bli en riktig och bekräftad partiledare, snarare än en tillförordnad lösning. Han lyckades rädda partiet kvar i riksdagen och ett halvår innan valet var det många som tvivlade på att det var möjligt. Så det är inte så egendomligt om han blir vald.
Men det innebär inte att Liberalernas eller ens Johan Pehrsons problem är över. Jag har en stark föraning om att det kan tillstöta både nya och stora sådana. Och det beror i hög utsträckning på att Johan Pehrson påminner mig om den kortvarige S-ledare Håkan Juholt. Trevliga grabbar som inte bottnar, men har svada. Det är bara det att Johan Pehrson hittills har kommit undan med det, vilket delvis beror på att han aldrig varit statsministerkandidat.
Som starkast var likheten under Johan Pehrsons tal i Almedalen i somras. Det var som om man skrivit ner hans talepunkter på kort, men att någon omsorgsfullt blandat dessa som en kortlek innan Pehrson gick upp i talarstolen. Det fanns ingen röd tråd. Det bar av och an och samma ämnen återkom vid flera olika tillfällen. Och då av då, ibland vid egendomliga tillfällen, eldade han upp sig till känslomässiga utbrott. Det verkade halvt om halvt improviserat.
Håkan Juholt var från sin tid som mindre bemärkt riksdagsledamot van vid att kunna åka land och rike kring och tala politik på ett sätt som inte höll för granskning men som gjorde honom populär bland gräsrötterna. Men när han som partiledare började argumentera från höften så blev hoppade grodorna strömhopp. Opinionssiffror och förtroendesiffror förr brant och situationen blev snart ohållbar, efter bara drygt nio månader på posten. Han blev senare en utmärkt ambassadör på Island. Nu i Sydafrika.
Johan Pehrson är nu en del av regeringen och jag kan se honom gå i Juholts spår, när han talar först och tänker sedan. Till exempel nyligen under det ytterst uppmärksammade uttalandet vid ett partimöte i Sandviken i Gästrikland, där även en reporter från Expressen var närvarande, där Sverigedemokraterna beskrev som ett "extrempopulistiskt parti" och att "även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja". Men Liberalerna har motat alla förgripligheter ur Tidöavtalet.
Kvar i Tidöavtalet är dock att de ingående partierna ska visa varandra en grundläggande respekt, vilket Pehrsom bröt emot.
Det finns avancerade teorier om hans syfte. Att detta skulle ha varit ett kalkylerat offer till Liberalernas Tidökritiska falang.
Jag tror det är mycket enklare än så. Pehrson pratade på och sade det som för stunden kändes bäst. Det bör han för sin egen skull lägga av med. Sakorienterad politisk kritik kan man rikta mot en samarbetspartner. Yviga karaktärsmord funkar inte. Och varför skulle detta övertyga om att Tidöavtalet var rätt. Den som skadats mest är Johan Pehrson själv.