Det ansågs vara den rätta lärdomen av kriget. Aldrig mer skulle ett nordiskt land behöva stå ensamt, som Finland i december 1939 eller Norge och Danmark i april 1940.
Även den solidaritet som under kriget visat sig på gräsrotsnivå mellan folken togs som intäkt för att de nordiska länderna borde närma sig varandra. När Per Albin Hansson talade i radio på kapitulationsdagen 1945 betonade han att den ”gamla nordmanna-andan” hade visat sig levande.
Ett tag försökte hans efterträdare, Tage Erlander, att forma ett nordiskt försvarsförbund. Projektet föll av många orsaker. För Sverige var det avgörande sannolikt att Finland hade riskerat att hamna utanför och därmed riskerat att knytas hårdare till Sovjetunionen. Sverige tvingades att acceptera allianslöshet. Realpolitiska hinder omöjliggjorde drömmen om ett enat Norden som funnits efter andra världskriget. Norge, Danmark och Island var i stället med och startade Nato.
Vad som verkligen blir en förändring med Natomedlemskapet är möjligheten att på förhand planera och förbereda vårt eget nationella försvar tillsammans med grannländerna. Nu ingår hela Norden samt de baltiska staterna i Nato. Ulf Kristersson valde att betona just det nordiska perspektivet i sina första kommentarer på Ungerns ratificering: För första gången på 500 år samlas Norden i en säkerhetspolitisk union, sa statsministern.
Det svenska medlemskapet är därför också en stor händelse för våra grannländer. Finlands säkerhet förstärks förstås av att ha ett allierat och förbundet land i ryggen. Norge har på ett år fått en drastiskt förbättrad situation geopolitiskt: från att ha varit Natos front på norra flanken till att få ett strategiskt djupt då först Finland och sedan Sverige gått med i samma allians.
Sverige har förstås länge samarbetat med Nato. Men att det formella medlemskapet saknades var ett orosmoment. Liksom märkliga svenska uttalanden om fria geografiska ytor och om att Nato inte borde ha gräns mot Ryssland.
Nu är vi äntligen med fullt ut och det gäller att utnyttja alla de fördelar som en samlad nordisk försvarsregion ger. Nato har redan pekat på att den svenska infrastrukturen behöver förstärkas. Det måste handla om att höja nivån på infrastrukturen i delar av Sverige som länge fått stå tillbaka. På en karta över Rikssverige hamnar regioner som Värmland, Norrbotten och Gotland i periferin. Men på en karta över ett samlat Norden hamnar Värmland i centrum, Norrbotten får en central placering på Nordkalotten, och om de baltiska staterna räknas in i Norden (och det gör de enligt Natos sätt att se) då är Gotland i högsta grad centralt.
Natomedlemskapet kommer därför att snabba på den nordiska integrationen. Det är delvis psykologiskt: Att vara i säkerhetspolitisk union, att ha lovat att försvara varandra, betyder något.