Kandidaterna att ta vid efter Annie Lööf är Elisabeth Thand Ringqvist som med uppfattningen att framtiden hotas av konservativa är en fortsättning på Annie Lööf- och Martin Ådahldoktrinen. Muharrem Demirok är omtyckt i partiet men anses av få som aktuell. Tredje är Daniel Bäckström med engagemang i mer de centerklassiska frågorna landsbygd, kyrka och jakt. Han är också försvarsvän, ordförande i riksdagens kristna grupp och vill se ökad vargjakt.
Att Bäckström således inte bara var främsta hotet mot Thand Ringqvist, utan också mot den linje nuvarande partiledning investerat hårt i gick inte för sig. I alla fall inte för Centerkvinnorna.
Vid en intern utfrågning i Piteå frågade Centerkvinnorna om Bäckström kommer viga samkönade par samt om han kommer gå längst fram i Pridetåget. Bäckström framhöll att han saknar vigselrätt men att han om han hade haft sådan behövt fundera på frågeställningen, samt att det är partistyrelsen tillsammans som strukturerar arbetet med Pride.
Det är inga konstiga svar. En styrelse ska fatta beslut gemensamt. Det är också skillnad mellan att ta ställning för allas lika värde och att delta i ett lite väl vänsterlutande event. Dessutom är Pride inte Bäckströms dag. Att gå längst fram är som att se sig som huvudperson på andras bröllop.
Det är också så att det inte är Bäckström som chefar i den kristna gemenskap han tillhör. Det hade alltså inte varit upp till honom allena att bestämma om vigslar hur gärna han än velat.
Frågeställaren måste ha vetat detta. Frågan var inte nyfiken, utan försåtlig. Knivarna var redan slipade och kritiken färdigformulerad. Bäckström skulle sänkas. Att hans svar mest andades medvetenhet om hierarki och komplexa organisationer spelade ingen roll.
Demirok är inte ett lika stort hot som Bäckström, men även han lär känna av vem nuvarande partietablissemang vill ha som efterträdare. Två små centerpartister förstod begreppet hen. En kom i onåd och så var de bara en.
Att Bäckström inte insåg att kandidera skulle till partiledare skulle göra honom till måltavla, inte minst hos de förment egna, var naivt. Bäckström trodde väl helt enkelt att svar ska vara ärliga och att politik inte handlar om floskler, utan om kött och potatis. Det Bäckström ställdes inför gick ju på tvärs med den traditionella centerkulturen där man diskuterar ärligt och sedan blir sams.
Att tråkig grå sakpolitik och uppriktighet försvårar för ett partiledarskap säger förvisso mer om partiet än om Bäckström. Givet var C tappat väljarstöd är det en rimlig gissning att det varit just mer kött och potatis, mindre urbanprogressiv positionering, som fått väljare att komma tillbaka. Men det får vi aldrig veta om kampanjen mot Bäckström lyckas.