Johan Danielsson (S) är ny bostadsminister. Bostäderna som politiskt område har hamnat i skymundan i flera år. Det beror på att det samhällsområdet varit under tryck att flyttas från offentliga sfären, som innebär ett politiskt ansvar, till den privata sfären med ett individuellt ansvar.
Det är en rörelseriktning från att bostäder är en fråga för samhället som helhet att se till att de finns, till att det är upp till var och en att skaffa sig bostad och ha råd med den. Om man misslyckas är det ens eget fel. Men det borde inte enbart vara det utan även samhällets och politikens fel.
Politiken, i form av stat och kommuner, har förr i årtionden stått för en slags bas av hyreslägenheter i stort antal. Kommuner har ägt dem i bolag och staten gav anslag för att de skulle produceras och ha överkomligt pris i hyra.
Även privata hyresvärdar förekommer och har stått för ett slags extra utbud av hyresbostäder utöver det som kommunala bostadsbolag tillhandahållit. Det har även varit privata alternativ i boendeformer, som radhus, villor med flera ägda hem. De har varit ett slags extra utbud för de som vill och har råd att skaffa sig ägt boende.
Men de privat ägda boendena har varit något som kan liknas vid överdelen i bostadsbeståndet, även om det varit en stor del. Det som har hänt i runt 25 år är att den ganska stora överdelen växt och basen, hyreslägenheterna och då främst de kommunala, har minskat.
Lägenheter har antingen omvandlats till bostadsrätter eller sålts av kommunala bolag (efter politiska beslut) till privata bolag. Överdelen av privata alternativ är därmed större. Det är i linje med hur borgerliga politiska krafter vill ha det även om S-politiker också agerat så.
Hyresbostäderna i kommunal ägo var viktiga i den goda konjunkturen på 1960-talet och in på 70-talet. Därför byggdes många då. En stor kull unga i åldrarna 20 till 30 år, de så kallade fyrtiotalisterna, sökte bostad då.
Att det fanns hyreslägenheter som var relativt billiga i pris, hyra, underlättade på arbetsmarknaden på 1960-, 70- och 80-talen och rörlighet där. Det fanns tack vare dem bostäder att flytta till för de som fick jobb på andra orter än där de tidigare bott.
I skattereformen 1991 togs nästan alla statliga bostadssubventioner bort, flera tiotals miljarder kronor per år. Det och lågkonjunkturen i början av 90-talet gjorde att få hyreslägenheter byggdes. Det fanns ändå lediga hyresbostäder, men främst utanför universitets- och storstäderna.
Ränteavdrag fanns dock, vilket gynnade de med bostadslån. Och 2007 gjordes fastighetsskatten om så den blev en låg avgift för alla, vilket gynnade främst de med värdefulla hus. ROT- och RUT-avdrag används främst av personer med ägd bostad, vanligen villa.
Många kommuner hade i slutet av 90-talet tomma hyreslägenheter. Och staten hade en delegation som delade ut pengar till kommuner för att de skulle ha råd att riva hyresbostadshus.
När de var nya var hyreslägenheterna i kommunal ägo alltså en del av arbetsmarknadspolitiken. Så är det inte nu i någon större grad, eftersom bostad blivit nästan helt en privat angelägenhet för var och en, fastän bostad är en viktig del av samhällets funktion och för att kunna ha arbete.
Den nya bostadsministern Johan Danielsson har en viktig uppgift. Men han kan nog inte göra så mycket, eftersom det behövs pengar för det, stora summor dessutom om det ska ge effekt. Och det vill politiker inte gärna anslå när de sedan 30 år nästan helt blivit av med det bostadspolitiska området till den privata sfären och blivit av med mycket som riskerar bli kostnader finansierade via skatter.