Utrikeskrönika
Efter lÄnga och krÄngliga turer verkar det nu som att Storbritannien ska kunna skicka asylsökande till Rwanda för att fÄ sina fall prövade dÀr.
Förslaget om att kunna sĂ€nda asylsökande till ett tredje land blev mycket kritiserat och hĂ„nades av mĂ„nga nĂ€r det först presenterades av dĂ„varande premiĂ€rminister Boris Johnson 2022. âRwandamodellenâ Ă€r Ă€n i dag kontroversiell, men flera EU-lĂ€nders regeringar (inte minst Sveriges) följer det brittiska exemplet noggrant.
SĂ„ ocksĂ„ Tyskland. HĂ€romdagen kom nyheten att rĂ„dgivare och experter under vĂ„ren fĂ„tt i uppdrag av inrikesministeriet att utvĂ€rdera âRwandamodellenâ: skulle Tyskland ocksĂ„ kunna skicka asylsökande till ett tredje land? Domen frĂ„n en majoritet av dem var hĂ„rd, bĂ„de i juridiska och ekonomiska termer.
Gerald Knaus, framstĂ„ende migrationsexpert, var dock positiv och menade att det inte behöver vara sĂ„ mĂ„nga som skickas till ett tredje land för att fĂ„ önskad effekt. Vetskapen om att risken finns rĂ€cker för att avskrĂ€cka (förutsatt att processen sker vid och inte innanför EU:s yttre grĂ€ns). Om Sverige, Ă„tminstone till viss del, gjort upp med mentala lĂ„sningar och samhĂ€lleliga tabun rörande invandring i flyktingkrisens spĂ„r 2016â16 sĂ„ befinner sig Tyskland fortfarande i ett tillstĂ„nd dĂ€r betydelsefulla delar av det politiska och mediala etablissemanget vill ha en generös migrationspolitik.
NĂ€r Olaf Scholz bildade regering hösten 2021 blev detta tydligt dĂ„ SPD och De gröna signalerade uppmjukade regler kring bland annat medborgarskap och familjeĂ„terförening medan liberala FDP, vars partiledare Christian Linder gĂ€rna vill framstĂ„ som en tuff âkravliberalâ, fick igenom underlĂ€ttade regler för arbetskraftsinvandring. Pullfaktorerna ökade migrationen till Tyskland som de senaste Ă„ren haft en, mer eller mindre, lĂ„gintensiv flyktingkris. Timingen för den nya migrationsgiven var allt annat Ă€n optimal.
Sedan Scholz tilltrĂ€de som förbundskansler har det tyska samhĂ€llsklimatet Ă€ndrats dramatiskt. Framtidsoptimismen Ă€r borta och har ersatts av lĂ„gkonjunktur, energikris, krigsoro, bondeuppror, uppblossande antisemitism efter sjunde oktober och fortsatta framgĂ„ngar för högerradikala AfD â framför allt i de östra delarna av Tyskland.
Verkligheten har, rent krasst, börjat tvinga fram en diskursĂ€ndring om migration. Det mĂ€rks ocksĂ„ i politiken: nĂ„gra delstater (Hamburg, ThĂŒringen och Bayern) har börjat dela ut elektroniska kort som inte medger kontantuttag till asylsökande med det uttalande syftet att göra det mindre attraktivt att söka sig dit. Tonaliteten frĂ„n Scholz Ă€r numera ocksĂ„ betydligt skarpare nĂ€r Ă€mnen som utvisningar och dylikt kommer pĂ„ tal.
Visst finns det hinder för en tysk âRwandamodellâ och den utgör ensamt knappast nĂ„got Alexanderhugg. PoĂ€ngen Ă€r snarare den att intresset frĂ„n politikernas sida för ett frĂ„n början utskrattat förslag ger en fingervisning om vart Tyskland, och i förlĂ€ngningen EU, Ă€r pĂ„ vĂ€g.