Utrikeskrönika
Efter långa och krångliga turer verkar det nu som att Storbritannien ska kunna skicka asylsökande till Rwanda för att få sina fall prövade där.
Förslaget om att kunna sända asylsökande till ett tredje land blev mycket kritiserat och hånades av många när det först presenterades av dåvarande premiärminister Boris Johnson 2022. ”Rwandamodellen” är än i dag kontroversiell, men flera EU-länders regeringar (inte minst Sveriges) följer det brittiska exemplet noggrant.
Så också Tyskland. Häromdagen kom nyheten att rådgivare och experter under våren fått i uppdrag av inrikesministeriet att utvärdera ”Rwandamodellen”: skulle Tyskland också kunna skicka asylsökande till ett tredje land? Domen från en majoritet av dem var hård, både i juridiska och ekonomiska termer.
Gerald Knaus, framstående migrationsexpert, var dock positiv och menade att det inte behöver vara så många som skickas till ett tredje land för att få önskad effekt. Vetskapen om att risken finns räcker för att avskräcka (förutsatt att processen sker vid och inte innanför EU:s yttre gräns). Om Sverige, åtminstone till viss del, gjort upp med mentala låsningar och samhälleliga tabun rörande invandring i flyktingkrisens spår 2016–16 så befinner sig Tyskland fortfarande i ett tillstånd där betydelsefulla delar av det politiska och mediala etablissemanget vill ha en generös migrationspolitik.
När Olaf Scholz bildade regering hösten 2021 blev detta tydligt då SPD och De gröna signalerade uppmjukade regler kring bland annat medborgarskap och familjeåterförening medan liberala FDP, vars partiledare Christian Linder gärna vill framstå som en tuff ”kravliberal”, fick igenom underlättade regler för arbetskraftsinvandring. Pullfaktorerna ökade migrationen till Tyskland som de senaste åren haft en, mer eller mindre, lågintensiv flyktingkris. Timingen för den nya migrationsgiven var allt annat än optimal.
Sedan Scholz tillträde som förbundskansler har det tyska samhällsklimatet ändrats dramatiskt. Framtidsoptimismen är borta och har ersatts av lågkonjunktur, energikris, krigsoro, bondeuppror, uppblossande antisemitism efter sjunde oktober och fortsatta framgångar för högerradikala AfD – framför allt i de östra delarna av Tyskland.
Verkligheten har, rent krasst, börjat tvinga fram en diskursändring om migration. Det märks också i politiken: några delstater (Hamburg, Thüringen och Bayern) har börjat dela ut elektroniska kort som inte medger kontantuttag till asylsökande med det uttalande syftet att göra det mindre attraktivt att söka sig dit. Tonaliteten från Scholz är numera också betydligt skarpare när ämnen som utvisningar och dylikt kommer på tal.
Visst finns det hinder för en tysk ”Rwandamodell” och den utgör ensamt knappast något Alexanderhugg. Poängen är snarare den att intresset från politikernas sida för ett från början utskrattat förslag ger en fingervisning om vart Tyskland, och i förlängningen EU, är på väg.