Det är först när regnet kommer som får reda på om taket håller tätt, men det är också då som vi kan förbereda oss inför nästa regn. Nu när coronapandemin slagit till med full kraft ser vi vilka brister som vårt tak har. Med tak menar jag då vår krisberedskap. Bristerna är inte uppkomna i en hast utan orsakade av många års nyliberala experiment där välfärden har blivit en marknad som andra. Där alla ska ta ansvar för allt, men ingen har tagit ansvar för något. Experiment som för få har kritiserat. Det som ser ut att rädda oss nu är sjukvårdspersonalen, privata initiativ, en handlingskraftig regering och Folkhälsomyndigheten som fram till nu varit kraftigt ifrågasatt av högerpolitiker och Svenskt Näringsliv för att komma med pekpinnar.
Det vi ser är att staten behöver betydligt bättre resurser än man har i dag i form av bland annat beredskapslager. Det behövs lager för främst medicin, men även för medicinsk utrustning. Här kan man med gott samvete kolla med Finland, som klokt nog valt att behålla sina beredskapslager.
Vi behöver även förstärka akutvården och då främst tillgången till exempelvis respiratorer. Enligt uppgift har antalet intensivvårdplatser med respirator minskat från cirka 4 300 stycken 1993 till 574 stycken 2018.
Just in time tanken ställer inte bara till det med materialtillgång utan även med tillgång till personal. Materialet och personal får inte ligga på hyllan utan bara de som behövs för stunden ska finnas på plats. Men när krisen kommer är hyllan tom och tillgången begränsad. Här måste vi tänka om.
Men även de skyddsnät som ska hindra människor att falla igenom när kriser av olika storlek drabbar dem behöver ses över och tätas till. Krisen visar att möjligheten att bli sin egen lyckas smed som gig- eller egenföretagare har stora risker. Anställningsskyddet, arbetslöshetskassan och omställningsmöjligheter måste förbättras.
Experimenten med privata småföretagare inom vård och omsorg måste avslutas i den form som det nu bedrivs i. Det stora ansvar som kommuner och regioner har innebär dyrare kostnader speciellt vid kris. Visst ska det finnas möjligheter till privata alternativ men att som nu ha ett system där dem ersätts på samma sätt som offentliga vårdgivare är inte ekonomiskt försvarbart.
Eva Bofride skriver den 7/4 en hel del intressanta saker i sin ledare. I den försvara hon bland annat Apoteksreformen som enligt henne ”kraftigt utökade tillgängligheten och mångfalden av apotek”. Något som är en sanning med modifikation. Den senaste apoteksutredningen kom fram till att för de flesta har tillgängligheten ökat, men för glesbygden är det tvärtom. För dem som bor längst ifrån en tätort eller stad har utbudet minskat. Men nu är ju centerpartister, oberoende eller ej, inte längre några som värnar glesbygden, utan föredrar så kallade frihetsreformer som direkt eller indirekt försämrar möjligheten att bosätta sig på landet.
Hon beskriver också att den kritik som finns mot de nyliberala experimenten är orättfärdig. ”Att vi sedan dess haft rödgrönt regeringsinnehav i sju år utan att någon lagt förslag att återinrätta dem (beredskapslager reds anm) verkar inte vara nåt problem värt att nämna. Lika lite som det har funnits ett enda initiativ till att återställa jobbskatteavdragen, rut och rot, eller allt annat som man anger har raserat den svenska välfärden.”
Inte för att jag vet hur Bofride räknat, för hur jag än räknar kan jag bara få ihop fem år med Löfven som regeringschef och under dessa fem år har det varken funnits en majoritet i riksdagen eller en opinion bland väljarna för dessa förändringar. 2015 regerade Löfven på en borgerlig budget. Efter 2015 har det varit svårt att diskutera mer pengar till vård, skola och omsorg. Först dominerade invandrings- och flyktingpolitiken debatten, som senare gled över till att handla om kriminalitet, polisens resurser och försvarets återkomst. Det är väl egentligen först nu i år som mer pengar till välfärden kommit att diskuteras. Mest på grund av att regeringen lyckats hitta lösningar som gör de tidigare debattämnena till i det närmaste ickefrågor. Kan väl även påminna Bofride om att regeringen även 2019 tvingades regera på en servettskiss till högerbudget. Vi har med andra ord under de senaste fjorton åren haft elva år med borgerlig statsbudget.
Men nu när coronapandemin så tydligt visar vilka problem samhället har, när krisen väl kommer, kan såväl opinion som politisk debatt vända och mycket väl handla om mer resurser till stat, kommun och region. Allt för att vi ska stå redo när nästa kris väl kommer.