Det är valrörelse och många politiker ber om väljarnas förtroende. Huruvida alla kan förvalta detta förtroende med framgång synes dock alltmer tveksamt. När politikerna ger sig på att diskutera och reglera allt djupare ner på detaljnivå blir det uppenbart hur lite de egentligen kan, samt hur dåligt det blir när de får som de vill.
Ett exempel på detta är förslagen för hur problemet med elpriserna ska hanteras. Många av de förslag som lyfts fram, främst från den rödgröna sidan som ju skapat problemet, är inte fysiskt möjliga. Det är ju inte bara att koppla på vindkraft här och där. Kablarna måste tåla det.
I söder kräver mer vindkraft dessutom mer kärnkraft för att elnätet överhuvudtaget ska fungera. Det kan förvisso även fungera med exempelvis oljeeldning från Karlshamnsverket. Ett verk som både socialdemokrater och miljöpartister vill konvertera till vätgas eller eldning med vegetabilisk olja. För att vätgasalternativet skulle fungera hade Karlshamnsverket krävt nästa hela världens elektrolyskapacitet. I biooljealternativet hade hela den svenska skörden av oljeväxter räckt knappt en och en halv månad.
Det ska framhållas att den borgerliga sidan är bättre än den rödgröna. Dels beroende på att det finns fler på högersidan som faktiskt kan något och tar med sig sina kunskaper in i politiken, dels för att borgerligheten trots allt har ett mindre behov av att peta i folks liv.
Borgerligheten är förvisso inte heller fläckfri, och har även den kommit med okunniga förslag. Här kan nämnas hur Sverigedemokraterna gick vilse i sina krav på ljuddämpare till jaktvapen samt det moderata kravet att bötfälla de som kastar fimpar på gatan.
Det är inte bara när det gäller sakfrågor politikerna har dålig koll. De har dessutom påfallande dålig kunskap om det egna partiets politik.
Ett av de bästa nutida exemplen på detta är Miljöpartiets höga tonläge mot Stockholmsmoderaternas krav på ADHD-screening av barn i utsatta områden. Ett förslag som fick Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi att gå i taket och på Facebook fråga om Moderaterna ”fullständigt tappat det? Ska vi testa barn utan symtom för ADHD bara för att de bor på ett visst ställe?”. Stenevi och partiets gruppledare i Stockholms hälso- och sjukvårdsnämnd, Sandra Ivanovic Rubin, kritiserade också i en debattartikel i Expressen Moderaternas förslag (16/8).
Fyra dagar tidigare hade emellertid Sandra Ivanovic Rubin precis som Moderaterna krävt ADHD-tester i utsatta områden (Dagens Arena 12/8). Miljöpartiet i Stockholm vill utöver detta öka socialtjänstens och mödravårdens hembesök i Rinkeby och Kista samt att psykiatrin är med under besöken. Miljöpartiets förslag är alltså mer långtgående och integritetskränkande än Moderaternas. Ändå kritiserar de Moderaterna.
Oavsett om det grundas på okunnighet, lättja eller lögn är politiker med dålig koll ett problem. Om politikerna själva inte kan sitt eget partis politik, hur ska väljarna då kunna det? Och hur ska vi våga låta dem bestämma i ämnen de tydligt inte kan?