En grupp på drygt 40 syriska och afghanska flyktingar, ihoptryckta i en båt gjord för tio, riskerade livet för att få bättre livsvilkor.
Jag hör på radion att USA kan komma att införa lagar som ger myndigheter möjligheten att kasta ut personer som tagit sig in i USA utan tillstånd, utan att de ens får sin asylrätt provad.
I Europa är de flesta förtvivlade för de rapporter som dyker upp med ojämna mellanrum om flyktingar som dör i olika hav på sin väg till bättre liv i Europa. För att förhindra att fler liv går till spill vill en rätt stor andel av Europas politiker stoppa de livsfarliga flyktingvägarna över Medelhavet så det bli svårare för flyktingarna att komma in och lättare för de som ändå kommit in att skickas ut.
Som om problemet är att det är för lätt att komma in i de europeiska länderna. Om det var sant så skulle vi ha enorma flyttlass dragandes fram och tillbaka inom Europas länder. Svenska som med lätthet flyttar till Norge samtidigt som norrmännen flyttar till Sverige. Men nu är det inte ”att det är för enkelt” som driver de olika flyktingströmmarna. Det visar om inte annat det antal människor som dör på vägen till Europa. Hade det varit för enkelt hade de aldrig behövt dö.
Orsaken till att vi inte ser flyttlassen mellan Sverige och Norge eller mellan de flesta länderna i Europa är att vi har det rätt bra. Vi har en stor andel av världens rikedomar koncentrerade i vårt geografiska område. Dessutom har vi rätt mycket att säga till om i våra länder utifrån våra demokratiska statsskick och vi är i det närmaste lika inför våra lagar.
Historiskt sätt har vi européer tillskansat oss dessa tillgångar genom krig och plundring. Det är européerna som tagit de rikedomar de kommit över och ockuperat delar av andra världsdelar. Än i dag är det vita som till stor del äger de rikedomar som finns i de länder som många flyr ifrån.
Här på Carlsborg i nuvarande Ghana bedrev Sverige slavhandel i mitten av 1600-talet.
Men vi européer har också skapat klimatkrisen genom vår ständiga strävan efter nya prylar. Och då räknar jag även in de länder som vi lagt under oss och där vi infört vårt levnadssätt.
Nu står vi inför följderna av våra härjningar och vårt levnadssätt. Människor flyr för att få bättre liv. Oavsett om de flyr från krig, fattigdom, korrumperade diktatorer, extremistiska regimer eller på grund av klimatförändringarna är det till de rika länderna de vill komma. Det är i Europa och USA de ser en ljusnande framtid. En framtid som är så mycket bättre än de liv de lever i sina hemländer, att de är villiga att offra sina liv för att nå dit. Deras drömmar låter sig inte hindras av människosmugglarnas falskhet eller båtar som inte är sjödugliga. Och det är den ojämlikhet vi européer skapat genom historien som gör dem desperata.
Hit men inte längre. Flyktingar väntar framför en tillfälligt stängd gräns vid Kroatiens gränsort Bregana, nära gränsen mot Slovenien.
Och vårt svar på denna ojämlikhet verkar vara att ni ska stanna där ni är för här är ni inte välkomna. Och om ni ändå försöker ta er hit ska vi göra vad vi kan för att stoppa er, och om ni ändå kommer in ska ni skickas tillbaka till det elände ni kom ifrån. Det elände som vi skapat för att kunna berika oss, bara oss.
Det fanns en tid då vi i de rikare länderna försökte ge tillbaka. Vi uppförde skolor, byggde bättre bostäder och försökte utveckla olika sätt för människorna i de länder vi plundrat att ändå kunna livnära sig.
Vi finansierade och borrade brunnar för att ordna rent dricksvatten där det var en bristvara och största orsaken till sjukdomar.
Vi utformade effektiva bevattningssystem och grödor som tål torka bättre för att ge bättre förutsättningar att odla livsmedel i områden där matbristen ofta ledde till svältkatastrofer.
Genom bistånd utvecklades de underutvecklade länderna. Genom bistånd minskade klyftorna om än med myrsteg. Vilket inte minst Hans Rosling försökte få oss att förstå genom bildandet av Gapminder, som än i dag visar med stor tydlighet hur viktigt bistånd är, inte bara för de fattiga, utan för oss alla här på jorden.
Hans Rosling visade med sin statistik på ett pedagogiskt sätt bland annat hur bistånd minskade ojämlikheten i världen.
Men nu blåser det nya vindar i den rika världen. Nu är bistånd något som dras in. Utveckling av andra länder något man inte vill betala för. Pengarna och makt man genom historien tilltvingat sig till ska i stället användas till att bygga murar för att våra privilegierade liv inte ska bli mindre privilegierade.
Murar är, och har alltid varit, de rika svar på ojämlikheten de själva skapat.