De senaste dagarna har det publicerats två olika undersökningar som jag ser har ett stort samband. Långtidsutredningen 2019 och Novus undersökning av förtroendet för partiledarna.
Långtidsutredningen redovisade något vi redan visste, men gav oss mer kött på benen. De ekonomiska klyftorna ökar och har ökat sen mitten av 1990-talet. Vi har sett hur delar av landets resurser gått från att omfördelas till välfärden genom skatter, till att berika redan rika. Ändrade skattesatser, sänkta skatter och helt slopade skatter har enbart gynnat de som redan hade, medan välfärdssystemet fått mindre medel till sina verksamheter.
Vi ser exempel på detta mer eller mindre dagligen. Medan hemtjänstens anställda går på knäna på grund av besparingar, subventionerar staten liknande tjänster till de som har råd genom RUT-avdraget.
Medan de som äger sitt eget boenden kan nyttja ROT-avdrag till renovering av exempelvis kök, tvingas låginkomsttagare flytta från sina hyresrätter när deras kök renoverats.
I långtidsutredningen kan man se hur de ekonomiska skillnaderna har förändrat mellan 1995 och 2018. Utredningen delar upp medborgarna i tio olika inkomstgrupper med lika många, 10 procent, i varje grupp. Grupp 1 har de lägsta inkomsterna och grupp 10 de högsta. De stora förlorarna sen 1995 är personer i inkomstgrupperna 2-5, medan personerna i grupperna 8-10 är de stora vinnarna. Den ekonomiska otryggheten har ökat för många och riskerna att drabbas hårt ekonomiskt vid arbetslöshet eller sjukdom har blivit högre då socialförsäkringarna försämrats. Detta medan dem med god ekonomi fått det allt bättre ställt och fått fler möjligheter att förbättra sin ekonomi.
Men den ekonomiska ojämlikheten breder även ut sig geografiskt. Boende i storstadsregioner har fått det bättre ekonomiskt än de som bor i andra områden. Samtidigt som skatteintäkterna per capita minskar och andelen personer i arbetsför ålder minskar. Vi har helt enkelt genom politiska beslut minskat resurserna till välfärden för att ge dem med redan höga inkomster ännu mer.
När man då tittar på undersökningen av förtroendet för partiledarna är den inte så anmärkningsvärd som den borde vara. Jag ser samband mellan ökande inkomstklyftorna, minskande resurser till välfärden och sjunkande förtroende. Ett förtroende som sjunkit med över 6,5 procentenheter i snitt sen maj 2014. Väljarna är uppenbart inte nöjda med partiledare som uppfattas föredra det politiska spelet framför att lösa problemen som landet står inför. Här behöver samtliga seriösa partier ta sig samman och börja ta ansvar. Frågan är om partiledarna verkligen är villiga, då ledarna för partier som tagit ansvar nu får sämst förtroendesiffror.