Kriget i Ukraina gör att en stor majoritet av partierna är överens om att öka anslagen till försvaret. De har redan ökats 2014 till 2022 med 80 procent, från drygt 40 miljarder kronor till cirka 75. Nivån ska öka ytterligare till 2025 till nästan 90 miljarder. Utöver dessa planerade ökningar ska ytterligare nästan tre miljarder kronor tillföras försvaret i vårbudgeten.
Och en stor ökning för att nå en nivå på anslagen till försvaret som är på två procent av bnp, brutto national produkten, diskuteras det nu om hur snabbt det ska uppnås, till 2025 eller något annat år. Med den redan planerade ökningen motsvarar anslaget 2025 på 90 miljarder cirka 1,5 procent av bnp. Ska det vara två procent innebär det minst 25 miljarder kronor mer, alltså runt 115 miljarder kronor.
Det är avsevärda belopp som försvarets årliga anslag kan komma att höjas med, 30 miljarder kronor mer i nivå utöver de planerade höjningarna fram till 2025 som är på fem miljarder kronor mer per år. Försvaret får med de höjda anslagen resurser till en rad förbättringar och volymökningar, av vapen, vapensystem, ammunition, antal utbildade soldater, antal tjänstgörande befäl, utbildningsplatser, enheter inom vapengrenarna och nya vapen som cyber och drönare och annat.
De många avtal som Sverige slutit med länder och grupper av länder har också förbättrat Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska förutsättningar. Den främsta samarbetspartnern är Finland. Men den viktigaste är nog USA. Storbritannien är också en viktig partner för Sverige och med det landet och flera andra är Sverige med i Joint expeditionary Force, en expeditionsstyrka. Den säkerhetspolitiska dimensionen finns även i EU och den ska gälla för EU om ett land i EU utsätts för ett väpnat angrepp.
Trots dessa försvarspolitiska samarbeten och avtal har en debatt om medlemskap i Nato startat med kriget i Ukraina. Enligt uttalande i SVT:s ”30 minuter” av statsminister Magdalena Andersson (S) utesluter hon inte ett svenskt Nato-medlemskap. Men en säkerhetspolitisk analys ska göras nu innan något beslut tas gällande Nato.
Hur det än går med Sveriges säkerhetspolitiska vägval, om det blir ett medlemskap i Nato eller inte, måste en del saker påtalas. En är att när Sverige var alliansfritt, och fram till 1992 neutralt, anslogs en hög andel av bnp till försvaret. Ännu 1997 var den två procent, nästan 40 miljarder kronor mer än i dag. På 80-talet var nivån tre procent av bnp och fram till mitten av 70-talet 3,5 och på 60-talet runt fyra.
För att backa upp alliansfriheten och neutraliteten behövdes ett starkt försvar som kostade mycket. Om ett land ska stå utanför en militär allians, som Nato, måste det lägga mycket pengar på sitt militära försvar. På 80-talet trodde få att ett krig skulle komma att föras bara mot Sverige, från den troliga fienden Sovjetunionen. Ett storkrig var den dominerande risken. Sovjet skulle bara kunna sätta in en mindre del av sina trupper mot Sverige.
Oavsett hur det går med ett Natomedlemskap för Sverige är det så att ökningar av försvarets anslag måste finansieras med skatter. Närmast får vi se om regeringen kan få med andra partier på att finansiera de tre extra miljarderna i vårbudgeten. För ytterligare höjningar måste höjda skatter finnas som finansiering. Då alliansregeringen 2007 beslutade minska försvarsanslagen med en tiondel, drygt fyra miljarder kronor, var det för att finansiera sänkt skatt i jobbskatteavdrag.
Att återinföra den värnskatt som gav staten sju miljarder kronor per år vore en lämplig delfinansiering av höjda anslag till försvaret. Att de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna är ovilliga att höja skatter för att finansiera ökade försvarsanslag är svagt och dåligt av dem.