Sverige har gått från ett samhälle där staten tog det största ansvaret till ett samhälle där den enskilda medborgaren får ta sitt eget ansvar. Vi har gått från gemensamma lösningar som var lika för alla till valfrihet där det är upp till dig själv att hitta bästa möjliga lösning på vinst och förlust. Från offentliga gemensamma statliga lösningar till lösningar där staten sätter någon form av regelverk för att gynna en massa privata alternativ.
Först ska du välja din förskola, grundskola och gymnasieskola sen ska du ut i ett arbetsliv där dina skolval har haft en enorm betydelse för dina valmöjligheter. Om du lyckas få ett jobb ska du välja pensionslösning och hoppas den blir bra när du förhoppningsvis lämnar arbetslivet 50 år senare. Däremellan ska du välja elbolag, telefonbolag, tv-tjänst med mera, för att slutligen välja ditt äldreboende. Du har själv ansvar för att vara påläst och kunnig så din resa genom livets alla val blir så bra som möjlig, men föräldrar har också ett stort ansvar för sina barns resa genom livet.
Men även andra delar av samhället har under lång tid gått mot en lösning där det offentliga dragit sig tillbaka och individens egna ansvar ökat. Jag tänker då på sociala insatser som minskats för barn och ungdomar där de som nu hamnar snett ska straffas hårdare.
Från den nya politiska högerflanken hörs ständiga krav på hårdare straff där bland annat Danmark ropas ut som ett föregångsland där hårdare straff fixat gängkriminaliteten. Men från danskt håll står experter frågande till den svenska retoriken.
Till SVT säger den danske kriminologen och tillika biträdande universitetslektor vid Lunds universitet, David Sausdal:
”Det finns ingen forskning som visar att det är gänglagarna som gjort skillnaden. Tvärtom säger mina kollegor i Danmark att de inte ser någon korrelation mellan gänglagarna och gängkriminaliteten. Det man vet funkar är det sociala området: skolinsatser, sociala insatser och insatser i bostadsområden. Där har man ofta ganska stor framgång.” Han fortsätter: ”Om jag skulle göra en snabb utvärdering skulle jag säga att det som funkat bäst, som varit verksamt, är de sociala insatserna. Den här metoden med hårdare tag har inte haft en särskilt stor effekt.” David Sausdal menar också att den stora skillnaden mot Sverige är att man i Danmark vidtog ”mjuka” åtgärder i ett tidigt skede.
Allting är relativt brukar jag säga och så även när det gäller hårdare straff. Vi måste fråga oss vad straffen är hårdare jämfört med. För om det bara är straffens hårdhet som styr brottsligheten borde länder med dödsstraff vara fria från brottslighet. Men så är det ju inte. Vi behöver nog ställa straffen mot livets övriga möjligheter för att kunna bedöma om straffen är hårda eller inte. Har man ingen som helst framtidstro är dödsstraff inget man fruktar. Men om man ser en möjlighet till ett bra liv är ett straff som påverkar den framtiden hårt. Oavsett om det bara rör sig om ett bötesstraff. Kan vi öka framtidsutsikterna för barn i socioekonomiskt utsatta områden blir samtidigt straffen jämförelsevis hårdare och den brottsliga banan mindre attraktiv.
Så vad är vi ute efter för samhälle? Ett samhälle där du själv tvingas ta ansvar för allt från vaggan till graven eller ett samhälle som ger dig en stor hjälp på vägen.
Om vi vill se ett starkt individualiserat samhälle lär vi även tvingas leva med en brottslighet som frodas i områden där barn växer upp utan framtidstro. Om vi istället vill se ett samhälle med så liten brottslighet som möjligt borde vi förändra skolsystemet och satsa stora resurser på sociala åtgärder. Frågan man bör ställa sig är om vi vill se en fortsatt individualisering av samhället eller om vi vill se ett samhälle med minskad brottsligheten utifrån de åtgärder som forskare pekar på. Vill vi ha färre brott eller hårdare straff?