Jag börjar förstå varför Ulf Kristersson inte blev upprörd över Anna Kinberg Batras rekryteringsprocess med en diskret lapp i receptionen på Länsstyrelsen i Stockholm. Den nu mera före detta landshövdingen i Stockholm, Kinberg Batra, gjorde ju betydligt mer för att fler skulle få möjlighet att söka jobbet än vad Kristersson gjorde när han rekryterade till tjänsten som Sveriges nationella säkerhetsrådgivare. Och utfallet av Kristerssons värvning av sin barndomskamrat, Henrik Landerholm, till en helt ny tjänst på Regeringskansliet ser ju inte särskilt bra ut.
Det började med Dagens Nyheters avslöjande att Landerholm först glömt sin mobiltelefon på Ungerns ambassad i samband med de infekterade förhandlingarna om svenskt medlemskap i Nato. Landerholm ska även ha glömt en anteckningsbok på Sveriges Radio.
Man kan ju misstänka att det fanns rätt viktiga saker i både telefonen som i anteckningsboken, information som andra inte borde få ta del av. Absolut inte andra stater eller media. Och att hålla reda på de prylar som ingen annan borde få ta del av borde vara det första politiker och offentliganställda tjänstepersoner lär sig.
Och om man inte lärt sig "hanterandet av hemliga dokuments abc", så borde man väl lära sig av misstagen.
Men i början av året blev det plötsligt ännu mörkare runt Landerholm när DN åter rapporterade om hans slarv. Nu var det säkerhetsklassade dokument som glömts kvar på en kursgård, vilket personalen på kursgården uppmärksammade i efterhand. Att glömma säkerhetsklassade dokument kan vara en brottslig handling, som dessutom borde ha polisanmält, förutom då den lilla petitessen att slarvet också innebär ett hot mot rikets säkerhet.
Landets nationella säkerhetsrådgivare har förutom allt slarv dessutom själv rekryterat en medarbetare till sitt minidepartement utan att personen hade genomgått den obligatoriska säkerhetsprövningen.
Man skulle kunna tycka att en nationell säkerhetsrådgivare som inte håller sig till de säkerhetskrav alla andra måste förhålla sig till för att inte riskera landets säkerhet inte har rätt kvalifikationer för jobbet och därför borde sluta, men när det gäller Moderaterna är det ju inte hur man sköter jobbet som är det viktiga utan hur lojal man är mot partiledningen och Ulf Kristersson. Och som barndomskamrat till nämnde Kristersson är Landerholm med största säkerhet hur lojal som helst.
Nu har kritiken mot Landerholm tagit fart igen. Aftonbladet har nämligen avslöjat att Landerholm haft ovanligt många tjänsteresor till och från Berlin. Som av en händelse råkar Landerholms särbo bo just i Berlin vilket får de flesta att se ett helt annat mönster i Landerholms resande än att just Berlin är extra viktig för vår nationella säkerhet.
Efter att Aftonbladet började ställa frågor har Landerholm försökt göra rätt, även om han inte gillar det då det inte är han som gjort fel utan reglementena som är för petiga. I alla fall enligt honom själv. Och vi vet ju sen tidigare hur den nya borgerligheten ser på lagar och regler efter lex Ebba Busch och grovt förtal som hon i själ och hjärta inte gjort även om hon dömdes efter eget erkännande.
Och jag kommer med ålderns rätt också ihåg en tid då en chokladbit eller en kulbo i tjänstebostaden rörde upp känslorna på våra borgerliga politiker. Krav på avgång haglade tätt och i bägge fallen blev villebrådet fällt.
Men när det gäller Landerholm är tålamodet hos borgerligheten betydligt bättre. Men så är ju den nya borgerligheten inte heller samma riddare av gamla svenska värden som gör din plikt kräv din rätt, då rätt går före plikt i deras ögon. Om du då inte har invandrarbakgrund vill säga. Då ska din vandel vara fläckfri.
Man kan lugnt säga att Ulf Kristerssons egna toppvärvningar till sitt regeringskansli inte varit framgångsrika. Att ålefeskarn, PM Nilsson, fick lämna jobbet som statssekreterare var nog ett svårt bakslag för Kristersson, även om PM Nilsson säkert tjänar borgerligheten väl som vd för Timbro. Och att Kristerssons nästa toppvärvning i form av Landerholm inte har fått lämna sitt uppdrag som nationell säkerhetsrådgivare är nog mer ett tecken på Kristerssons ovilja att acceptera ytterligare ett bakslag än något annat.
Men för landets säkerhet hade det varit bäst om Landerholm redan fått lämna uppdraget för med en sådan nationell säkerhetsrådgivare behövs andra länder inga spioner i Sverige.