Det talas mycket om att våra spelregler på arbetsmarknaden behöver uppdateras till dagens förutsättningar. Då menar man oftast sånt som anställningstrygghet och annat som stärker de anställdas rättigheter gentemot arbetsgivaren.
Det ligger mycket i att de spelregler som skapades för att reglera relationerna mellan arbetsgivare och anställda härstammar från en helt annan tid än den vi lever i nu behöver ses över.
Man pratar dock inte lika mycket om hur vårt arbete förändrats men att vi ändå fortsätter att jobba lika mycket och med samma arbetstider.
Frågan tas upp i en artikel i Dagens Nyheter om förvaltningsbolaget Perpetual Guardian i Auckland och hur dess grundare Andrew Barnes läst en artikel i The Economist som skakade om honom.
Enligt studierna i artikeln jobbade britterna produktivt i två och en halv timme, kanadensarna i en och en halv. På en åttatimmarsdag.
Förmodligen skulle en svensk studie visa ett liknande resultat. Nu kan man diskutera vad som menas med att ”vara produktiv” då de flesta jobb i dag inte innebär att man producerar något som går att mäta.
Men de flesta kan med säkerhet relatera till studien. Man kommer till jobbet, datorn med ofta flera olika program ska startas, man tar en kaffe, kanske har man ett möte på morgonen för att lägga upp arbetsdagen. Sen ska man kolla mejlen, man surfar runt på några nyhetssajter, kollar Facebook och snart har hela förmiddagen gått. Är man (som jag) lyckligt lottad och kan jobba hemifrån slås man ganska snart av hur mycket jobb man klarat av redan till förmiddagsfikat, jämfört med om man hade jobbat på jobbet.
Att producera mätbara saker där ansvarsområdet är klart avgränsat kan vara fysiskt krävande men ett jobb som aldrig blir klart är krävande på ett helt annat sätt.
Andrew Barnes bestämde sig för att göra ett försök där de anställda jobbade fyra dagar istället för fem, med samma lön och samma arbetsbörda men uppdelad på kortare tid.
Resultatet blev en succé.
Mina funderingar stannar dock kvar vid studien om att vi jobbar effektivt bara ett par timmar av arbetsdagen. Vilket enormt slöseri med resurser det är och hur rimmar det med andra samtidsfenomen som att sjukskrivningar på grund av utmattning ökar?
Arbetsgivarens omsorg om sin personal behöver kanske inte bara kanaliseras genom förkortad arbetstid? Vad skulle mer vardaglig omsorg leda till?
Alla småsaker som genom åren sparats bort och setts som onödiga har nästan uteslutande handlat om just omsorg om sina anställda. En klapp till jul, en fruktkorg, friskvård, personalfester, utbildning och inspiration, arbetskläder eller tjänstebil. Om allt i vardagen måste vara avdragsgillt och ett ekonomiskt nollsummespel när det handlar om personalens väl så ökar inte motivationen att vänta tills man kommer hem med att kolla Hemnet eller skriva ut barnens skolarbete.
Och inte minst viktigt, chefer som ser vad de anställda gör, som inte bara vid jul och semester skickar ut klichéartade ”tack för ett bra jobb” utan som skickar feedback om konkreta insatser som man är nöjd med, det ökar definitivt arbetsmoralen.
Andrew Barnes igen: ”Man får mindre jobb gjort om man konstant blir avbruten av en chef som vill en något, eller om man går på möten man inte får något ut av. Öppna kontorslandskap är dåliga ur den synvinkeln. Vi har sett att det tar ungefär 20 minuter att komma tillbaka till samma koncentration efter det att man blivit avbruten” (DN).
Här kan man snacka effektivitetspotential. Som sagt, det är mycket mer än anställningstryggheten som behöver uppdateras till dagens villkor.