Flera planerade skolreformer kan gå om intet, då många av januarisamarbetets avtalspunkter om att stärka svensk skola ännu inte hade genomförts då regeringen föll.
Frågan är vilken ny regeringskonstellation som kommer att återupprätta ordning och kunskap i skolan i framtiden.
Punkterna om skolan var i hög grad präglade av Liberalernas politik. Exempelvis 49 ”Förbättra kunskaperna i skolan” och 53 ”Skapa studiero” är tydliga efterföljare till de reformer som Jan Björklund drev som utbildningsminister. Att detta fokus därigenom har kunnat leva kvar även med Stefan Löfven (S) som statsminister har varit väl för eleverna.
Flera viktiga steg mot en ny kunskapsskola har också tagits. Sedan april får exempelvis rektorer införa betyg från och med fjärde klass. Detta är nödvändigt för att eleverna tidigt ska få återkoppling om sina förmågor för att sedan kunna utveckla dem. Ännu bättre vore om reformen blev obligatorisk för alla skolor.
Regeringen Löfven lade också fram förslag för att höja kvaliteten på lärarutbildningen. Både genom lämplighetsprövning och krav på lägsta betyg för sökande, och ett ökat fokus i utbildningen på att utveckla lärarnas hantverk. Därtill har striktare ordningsregler, såsom mobilförbud, och ökade befogenheter för lärarna föreslagits.
De flesta av dessa reformer är dock fortfarande förslag, då de ännu inte hunnit genomföras.
Allt har emellertid inte bara varit frid och fröjd med januaripartiernas skolpolitik. Socialdemokraterna fick också in punkter som, i linje med partiets överordnade filosofi, sätter en förment jämlikhet framför elevernas faktiska lärande. De socialdemokratiska reformerna har sträckt sig från den, i huvudsak harmlösa, tioåriga grundskolan, till det radikala förslaget att kötid ska ersättas med att barnen lottas ut bland skolorna.
Tyvärr har även Liberalerna bidragit till att inskränka barnens och deras familjers självbestämmande genom att propsa på ett etableringsstopp för konfessionella friskolor. Själva poängen med det är att barn ska kunna välja den skolgång som passar dem bäst. Denna offras dock i stället för att utöka Skolinspektionens redan goda möjligheter att kontrollera skolor och verka mot religiös fundamentalism.
Att dessa kraftiga begränsningar i valfriheten inte har genomförts är något att glädjas över.
Hur skolpolitiken kommer utformas framöver är i nuläget något osäkert. Eftersom Liberalerna fullt ut har lämnat januarisamarbetet är risken påtaglig att en ny socialdemokratisk regering helt skulle hemfalla åt partiets likriktande tradition.
Däremot erbjuder en borgerlig regering goda chanser för en politik som främjar både lärande och valfrihet. Moderaterna och Kristdemokraterna är knappast avvisande mot ökad studiero och katederundervisning. Samtidigt som de lär agera motvikt mot Liberalernas ibland något mästrande tendenser, och slå vakt om elevernas valfrihet.