För första gången på tre år möttes företrädare för det organiserade civilsamhället och tunga företrädare för den svenska och internationella offentligheten – regeringen, försvars- och säkerhetsmyndigheterna, kungafamiljen, Nato – i samma fysiska rum. Omvärldsläget har förändrats drastiskt sedan sist, och de politiska ambitionerna är numera skyhöga.
Alla var rörande överens om en stor men enkel sak: det är mycket som måste göras. Anföranden och samtal präglades av plikt, totalförsvar och höjd civil och militär beredskap. Det som nu sker är ett paradigmskifte, vilket många, inklusive de båda svenska försvarsministrarna, har påpekat. En upprustning av historiska dimensioner. Sammanhållning och ansvar, snarare än fredsskadad individualism.
Flera av konferensens talare, från berörda myndigheter och forskare till Marcus Wallenberg och de frivilliga försvarsorganisationerna, betonade från scenen vikten av samordning. ”Säg vad vi ska göra så gör vi det.” Henrik Landerholms nyinrättade roll som nationell säkerhetsrådgivare, och det likaledes nya och ännu inte sammankallade nationella säkerhetsrådet, får antas ha en sådan funktion.
En samordning av det offentligas insatser vore efterlängtad. Däremot är det inte alls säkert att det räcker för att nå den breda befolkningen. Långt ifrån alla hör till det prydligt organiserade Sverige som Folk och Försvar samlar. Kanske måste staten hitta samarbeten med arbetsgivarsidan för att till exempel engagera medborgarna i återupprättade driftvärn kopplade till arbetsplatsen.
Natos krigsplanering sammanfattas ofta i den enkla devisen ”en för alla, alla för en”. Samma devis råder för den svenska beredskapen för kris och krig. Skillnaden är att alla i den kontexten innebär precis hela befolkningen: du och jag och varenda kotte i grannskapet. En genuin sådan förändring går inte att samordna sig till från en möteslokal under Stockholm. Det kräver att alla, hög som låg, tar sitt ansvar.
Det kan alltså bli svårigheter att återgå till det system med samordning i form av allomfattande planering och långtgående pliktlagstiftning som vi en gång lämnat bakom oss. Svällande byråkrati som förbrukar både ekonomiska och mänskliga resurser för att hantera en hypotetisk risk är sällan det bästa sättet att skapa motivation. Likväl är det troligt att ett pliktsystem återigen kommer behövas. Kanske inte lika omfattande som under kalla kriget, men definitivt en återgång.
Det behövs också en mentalitetsförändring. Att försvaret, inklusive den samhälleliga krisberedskapen, på allvar slutar vara ett särintresse. Att myndigheter, kommunala bolag och företag alla ser till sin egen motståndskraft och sitt eget krishanteringsansvar. Att varje hushåll både ser och tar sitt ansvar: att hjälpa sig själv, men också beredskap för att hjälpa andra. De svaga länkarna måste vara små och få om kriget eller krisen kommer. Då räcker det inte att vänta på att någon ska tala om för dig vad du ska göra. Du måste veta vad som gäller.