LIBERAL ASPEKT

I dag saknas försörjningskrav för anhöriga vid arbetskraftsinvandring. Det är ett problem. Därför är det bra att det, efter ett nytt L-besked, finns en riksdagsmajoritet för att ändra reglerna.

Arbetskraftsinvandring är i grunden positivt. Ett väl utformat system innebär stora vinster – både på individnivå och för samhället i stort.

I grund och botten var det rätt att alliansregeringen liberaliserade systemet 2008. Exempelvis har fackförbund inte längre i praktiken veto när det gäller att bedöma behovet av arbetstillstånd. 

Med det sagt finns emellertid skäl att se över delar av det nuvarande regelverket. Framför allt är frågan om försörjning central. Dagens regler slår visserligen fast att lönen ska motsvara “minst samma nivå som svenska kollektivavtal eller vad som är brukligt inom yrket”. Dessutom ska arbetsvillkoren ligga i linje med branschpraxis. 

Tröskeln för att uppfylla försörjningskravet är däremot låg: Det kan att räcka tjäna 13 000 kronor i månaden före skatt för att man ska få ta med sig anhöriga till Sverige. Visst kan den nivån gå att leva på – det gör de flesta studenter. Det verkliga problemet är att det inte ställs några krav på att anhöriga som följer med till Sverige också ska kunna försörjas.

Sedan tidigare står de tre borgerliga partierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet – liksom Sverigedemokraterna – bakom att utvidga försörjningskravet vid arbetskraftsinvandring. 

Under torsdagen meddelade Liberalernas migrationspolitiske talesperson Fredrik Malm att man ansluter: “Det rimliga är att om man kommer till Sverige och får uppehållstillstånd och vill få hit sin familj som inte är flyktingar, om personerna kommer för att bo i Sverige, då är det rimligt att man klarar försörjningsbördan” (Expressen 28/11). 

Han har en viktig poäng: Förmågan att kunna försörja sig på egen hand är en liberal grundprincip. 

I migrationskapitlet i januaripartiernas 73-punktsprogram nämns inte arbetskraftsinvandring. Däremot återfinns en passage om att värna systemet i kapitlet “Jobb, företagande och hållbar tillväxt”. 

Detta är en rimlig prioritering, men just därför bör man även se över systemets brister. Det borde exempelvis vara uppenbart att det för en person med låg inkomst, vid eller strax över 13 000 före skatt, i praktiken blir omöjligt att försörja en familj. Principer om fri rörlighet i all ära – men generositeten bör rimligen inte öppna vägar in till våra bidragssystem.