1939, då det förra kriget mellan olika länder bröt ut i vår närhet, samlades landets störst partier för att gemensamt ta ansvar för Sverige. När samlingsregeringen tillträdde 13 december 1939 uttryckte sig statsminister Per-Albin Hansson (S) och ecklesiastikminister Gösta Bagge (HP, nuvarande M) på följande sätt i sin regeringsförklaring, enligt levandehistoria.se.
”Regeringen är en manifestation av den nationella enigheten och att förutsättningen för samlingsregeringens arbete är att inre politiska meningsskiljaktigheter undanskjuts. Samlingsregeringen ska sträva efter självständighet och neutralitet samt bevara och bygga ut den nordiska samverkan.”
Samma ord skulle mycket väl kunna skrivas i dag, men jag upplever att det politiska klimatet inte medger varken nationell samling eller en strävan efter neutralitet eller snarare alliansfrihet. Oppositionspolitiker av i dag är mer intresserade av att vinna enkla politiska poänger än att ena landet. De är också mer intresserade av att kasta Sverige in i en process om Natomedlemskap när man istället borde sitta stilla i båten som är ute på både okänt som riktigt oroligt vatten.
Men det är inte bara politiker som är mer intresserade av sitt eget, än att vi tillsammans ska klara av krisen. Nu var jag inte med när besluten om krigsransoneringar togs då på 40-talet, men jag har svårt att se att dåtidens svensk skyllde allt på regeringen. Jag tror man förstod läget, accepterade de umbäranden man såg framför sig och gjorde det bästa av läget. Det var ju ändå ett förfärligt krig som hade blossat upp i den omedelbara närheten. Ett krig som mycket väl kunde komma hit. Då var det klokt att hålla igen.
Även nu spår ekonomerna att många riskerar att få problem med sin ekonomi. I en artikel här i GT beskriver Arturo Arques, privatekonom på Swedbank det ekonomiska läget. ”2022 kommer vara första året på många år då hushållen faktiskt får sämre köpkraft, och det beror på att inflationen är betydligt högre än den inkomstökning och skattesänkning som vi fick vid årsskiftet och kommer få under året. Det kommer bli väldigt tufft.”
Att regeringen lagt fram två privatekonomiska krispaket (kompensation för höga el- och bränslepriser) är nog mer ett sätt att ett valår bemöta den evigt klagande oppositionen, och en prischockad allmänhet, men inget vi ska vänja oss vid. Oberoende av valresultat lär vi nog inte få se fler paket riktade till privatpersoner. Vi behöver anpassa oss till den nya tid vi lever i, vilket kan bli tufft för många. Men vi måste också ta till oss vad som nu sker och bli mer krismedvetna och förberedda inför nästa.
Den enda bilden som jag ser likna den jag fått av krigstiden i Sverige är välviljan till att hjälpa folket i Ukraina och de som flyr landet. Även om partierna på högerkanten tvingas till det ena märkliga uttalandet efter det andra för att skylla över tidigare uttalanden om våra möjligheter att ta emot flyktingar. Där står vi nu enade och inte bara här i Sverige utan i hela Europa.
Vi har varit förskonade från riktiga kriser under en mycket lång tid och de som varit har vi inte tagit lärdom av på rätt sätt. Det är också därför som samhällets reaktioner är helt annorlunda nu än 1939.