Jag har absolut inget emot just speciallärare. Och det har nog inte lärarna heller, föreställer jag mig. Men jag är alldeles utled på svenska regeringars duttande med öronmärka pengar till kommunerna. Jag hade hoppats att det skulle bli ändring på detta i och med regimskiftet. I opposition har de borgerliga inte sällan klagat på de rödagröna regeringarna när de flitigt ägnat sig åt detta duttande.
Men tydligen är det alldeles oemotståndligt, när man själv hamnar vid makten, att kunna skicka ut pressmeddelande efter pressmeddelande om att man satsar extra på ett specifikt och behjärtansvärt område. Varför avhända sig själv möjligheten att pö om pö, den ena öronmärkningen efter den andra, få framstå som god och givmild.
Det är dålig maktutövning.
Staten har alldeles tillräckligt stort inflytande över kommunerna ändå, utan att använda extra statsbidrag som ytterligare ett styrmedel. Och det kommunala uppdraget är alldeles tillräckligt stort och komplicerat utan att regeringen är inne och detaljstyr kommunerna och berättar exakt hur nya och ofta tillfälliga pengar ska användas. Kommunerna borde inte behöva hålla på att ansöka om dessa specialbidrag och de borde inte behöva ägna sig åt att förändra verksamheten utan annan anledning än att bli bidragsberättigade. Detta skapar problem i organisationen och lägger en administrativ börda på kommunerna som de verkligen inte behöver.
Om staten/regeringen nu har en så bergfast övertygelse om hur resurserna som går till skolan ska användas – och hur ett tillskott bäst kommer till användning – då kan regeringen och staten gott ta över ansvaret för skolan igen och lösa uppdraget efter eget huvud och under eget ansvar.'
För drygt tre år sedan är Sverige hade en rödgrön regering, skrev tre ledande borgerliga kommunpolitiker debattartikel i tidningen Dagens Samhälle under rubriken "Trygga välfärden, men inte med öronmärkta pengar!" Irene Svenonius (M), Ella Bohlin (KD) och Anna Starbrink (L) var mycket tydliga i sin kritik:
"De riktade öronmärkta bidragen är, till skillnad från de generella, inte anpassade efter lokala förutsättningar utan efter regeringens egna önskemål. De riskerar därmed att ligga vid sidan av de prioriteringar som regioner och kommuner själva gör. Riktade statsbidrag följer med en ytterst detaljerad kravlista, de är byråkratiskt otympliga och är ofta väldigt kortsiktiga i sin natur. De bli på så sätt onödigt komplicerade, omständliga och osammanhängande."
Nu har de borgerliga kommunpolitikerna skäl att rikta samma kritik mot en borgerlig regering.