Jag tänker då på sketchen, Four Yorkshiremen, där fyra tillsynes välbeställda män försöker vara den som hade värst uppväxt. Bostaden blev allt sämre, arbetstiderna längre och lönen lägre ju längre sketchen pågår. Den som fick sista ordet steg upp en halvtimme innan han hade lagt sig, jobbade 28 timmar om dagen och betalade för att få jobba.
Om dagens överbudspolitik fortsätter kommer vi snart, i sann Monty Python anda, få höra förslag där personer som kan misstänkas att få barn som skulle kunna bli gängkriminella ska utvisas eller få långa fängelsestraff. Men en sådan åtgärd skulle i och för sig på något sätt kunna ses som förebyggande, vilket få av de förslag som nu läggs fram från högerpartierna är. Ta Moderaternas senaste tiopunktsprogram som exempel. Inte en enda preventiv åtgärd men däremot förslag att straffa personer som inte ens begått brott. Det är dags att sansa till debatten annars riskerar vi att landa i en polisstat som ingen vill leva i, men utan att brottsligheten för den skull minskar. Om hårdare straff och hårdare tag skulle vara en framgångsrik väg att gå hade USA varit så gått som fritt från kriminalitet. Men brottslighetens orsaker är helt andra än rädslan att riskera långa och hårda straff, vilket USA är ett tydligt exempel på. Där avskräcker inte ens dödsstraff.
Det är sällan man hör Moderaterna och de andra partierna i det högerpopulistiska blocket tala om orsaken bakom brottslighet.
Det man nu föreslår i en allt snabbare takt kan jämföras med att bygga större sjukhus, rekrytera fler läkare och lägga in personer som inte ens är sjuka, då de eventuellt kan bli sjuka, istället för att vaccinera mot åkomman. Något som inte är speciellt framgångsrikt ens i sjukdomsbekämpning.
Det vi ser är oppositionspolitik när den är som sämst. I debatten angående gängkriminaliteten kan man se hur lätt man kan bedriva oppositionspolitik. Speciellt när man inte är intresserad av att ta ansvar.
För ansvarstagandet var inte speciellt stort när både M och KD lämnade samtalen om en överenskommelse mot gängkriminaliteten. Ett samtal som de själva krävt att regeringen skulle ta initiativ till, men som man slutligen inte tog ansvar för. Det kan också påpekas att samtidigt som M och KD lämnade samtalen angående gängkriminaliteten befann sig Ulf Kristersson och Ebba Busch i Tel Aviv för att fira Micael Bindefeld på hans fyra dagar långa 60-årsfest. Något som tydligt pekar på viljan att komma fram till breda politiska överenskommelser. Det är tydligen viktigare att kunna stå utanför och gnälla högljutt än att ta ansvar för att man faktiskt kommer fram till en gemensam långsiktig plan för att bekämpa den organiserade brottsligheten.
Det kan inte nog påpekas att den utveckling som vi sett när det gäller den grova kriminaliteten är fruktansvärd. Kriminalitet i alla dess former ska bekämpas, vilket även görs från regeringens sida i och med att 34 punkts programmet prickas av punkt efter punkt. Men att genom ett klubbslag förändra en samhällsutveckling som pågått under så lång tid är inte möjligt.
Debatten borde också innehålla diskussioner om mer resurser till skolan, socialtjänsten och andra viktiga samhällsfunktioner som direkt i de utsattas närhet kan göra skillnad. Sambanden mellan kriminalitet och utanförskap och fattigdom är tydliga och har alltid varit det. Det är bara ett jämlikt samhälle som kan minska rekryteringen till gängen. Ett samhälle där barnen ser en framtid på rätt sida om lagen som möjlig. Då fungerar inte en överbudspolitik som får en att tänka på 50 år gammal satir.