Demonstrationen mot löntagarfonderna den 4 oktober 1983 ses av många borgerliga tyckare som vändpunkten för svensk politik och det samhället som arbetarrörelsen byggt upp. Det var där och då som den socialdemokratiska politiska eran tog slut. Därefter har det enligt högerns ledarsidor bara blivit bättre.
I stället för en socialisering av svenska börsnoterade företag genom löntagarfonder, har vi fått se frihetsreformer såsom sänkta skatter och avreglering av offentliga verksamheter, kan vi läsa oss till i hyllningarna.
Jag är beredd att hålla med dem om det mesta utom vad det mynnat ut i. Jag tror även att de flesta av er håller med mig. För inte har posten, skolan, äldreomsorgen eller tågtrafiken blivit bättre genom de avregleringar som skett. Snarare tvärtom. Men det är den väg som borgerligheten valt och haft för avsikt att ta. Det Sverige vi ser i dag är följderna av det borgerliga och nyliberala experiment landet utsatts för.
Även om den 4 oktober 1983 var vändpunkten så började det långsiktiga arbetet mot det samhälle Socialdemokraterna byggt upp långt tidigare. Sture Eskilsson, informationsdirektör för Svenska Arbetsgivareföreningen SAF, började det arbetet redan 1968. Då fick han ”styrelsens uppdrag att agera mot den tilltagande vänstervridningen och näringslivsfientligheten i opinionen”, enligt wikipedia.
Eskilsson utarbetade en strategi för SAF som gick ut på att långsiktigt förändra samhället genom att förbehållslöst satsa på opinionsbildning och konfrontation. Ett av verktygen Eskilsson utvecklade var tankesmedjan Timbro.
Omsvängningen som skett sen Eskilsson utarbetade strategin för över 50 år sedan har finansierats av SAF:s medlemsföretag som använt de vinster vi bidragit med genom att köpa deras varor och tjänster. Detta utan att vi ens kunnat förhindra att vi betalat för arbetsgivarorganisationernas politiska satsningar.
Jag blir glad över de borgerliga hyllningarna, för den öppenheten och glädje som de visar upp gentemot den samhällsutveckling som skett ser vi sällan från borgerliga politiker. De ser inte samma samband som ledarsidorna, eller så vill de inte erkänna att det var deras plan från början.
De skyller i stället från sig på Socialdemokraterna trots att riksdagen har och har haft en högermajoritet från och med valet 2006. Mellan 1994 och 2002 fanns det inte heller någon möjlighet för de S-ledda regeringarna att driva någon expansiv politik. Det var i stället sanering av statens ekonomi som gällde för bland annat Göran Persson. Det var först efter valet 2002 som det fanns möjlighet att göra välbehövliga välfärdsreformer.
Hade S fått fortsatt förtroende hade det sett annorlunda ut, men de nyliberala vindar som Fredrik Reinfeldt förde med sig tillsammans med en trött Göran Persson ville annat. Än i dag tror jag att mordet på Anna Lindh avgjorde valet 2006, då jag är säker på att hon annars hade efterträtt Göran Persson i god tid innan valet 2006.
Det vi nu påminns om, 40 år efter den stora 4 oktoberdemonstrationen, är en omfattande förändring av ett samhälle. Från det mest jämlika landet i världen och ett av de bästa länderna att leva i till det samhälle vi ser i dag. Ett land med djupa klyftor och stor segregering. Vi har sett hur andelen dollarmiljonärer i Sverige ökat från 0,8 procent 2000 till 7,7 procent 2020. Samtidigt har andelen som har låg ekonomisk standard ökat från 9,3 till 14,7 under samma tidsperiod.
Från borgerligt håll ser man 4 oktober demonstrationen 1983 som en positiv vändpunkt i svensk historia. För mig är vändningen mer av ondo men det är ändå viktigt att det uppmärksammas att det är 40 år sedan det svenska systemskiftet började på riktigt.