Soldater och stridsfordon som grupperat på Gotland har fått uppmärksamhet. Massmedier har skildrat dem. Militära rörelser och grupperingar bör dock skildras sparsamt eller inte alls i linje med parollerna "En svensk håller truten" eller "Spionen lägger pussel - behåll din bit". Så löd uppmaningar förr i tiden och de gäller även i vår tid som riktlinjer.
Det kan ändå ha en poäng att påminna om hur nära, ja folklig, militären var i Sverige för inte alltför länge sedan, på 1980-talet. De två var sammanvävda på ett sätt som många i dag glömt eller inte känner till.
Alla män i varje årskull mönstrade vid 18 års ålder och omkring 80 procent, runt 40 000, togs ut till tjänstgöring för värnplikt. Det skedde i minst 7,5 månader, ibland uppåt 15, vid ett regemente som i snitt hade 600 värnpliktiga per år. Flygvapnets motsvarighet hette flottilj, det fanns också marinen och en del till militära verksamheter.
Vart tredje eller fjärde år efter värnplikten var det repetitionsövning, i tre till fyra veckor, så kallad repmånad. Det skedde fam till den värnpliktige var cirka 40 år. Ursprungligen var det 47 år, men det kortades i besparingar.
De som var för gamla för att vara krigsplacerade, som det var fråga om för den som gjorde repmånad, kunde vara med i hemvärnet. Där hade man vapen, utrustning och övningar. De kunde vara att köra olika sorts fordon, ha sjukvårdstjänst och skytteövningar. Vapen var vanligen ett gevär, mauser, men kunde ibland vara automatkarbin.
Skjutbanor fanns i nästan varje by. Det träningssköts på dem såväl av jägare, hemvärnsmän, fältskyttar som skidskyttar. I dag är skjutbanorna avvecklade av miljöskäl (blykulor), säkerhetsskäl och bullerskäl.
Den som köpte ny bil, i alla fall om det var en Volvo, fick den krigsplacerad i några år. Det gällde även nya traktorer. I händelse av mobilisering skulle man lämna ifrån sig fordonet på en viss plats.
Det fanns förråd, både särskilt byggda och sådana som var i exempelvis ombyggda ladugårdar, där försvaret lagrade utrustning, fordon och annat. Vapen och ammunition lagrades i betongkasuner. Det fanns skyddsrum, både i flerfamiljshus och i en del andra hus. Sådant är avvecklat nu.
Militära övningar, för värnpliktiga under året och vid repetition, kunde hållas i byar och ha förläggning och fordon nära bostadsbebyggelse. Nu sker övningar bara på särskilda övningsområden. Militären syns därmed mindre i vardagen numera.
På affären överskottsbolaget gick det att köpa utgångna militära grejer, kläder, utrustning och fordon. Sådant finns inte till försäljning på samma sätt nu.
Värn i betong uppfördes ännu i slutet av 80-talet på landsbygden och fanns att titta närmare på om man var i skogen. I dag är de rivna.
Personer, främst män, som varit med under andra världskriget levde. Om de var 20-25 år under kriget var de runt 70 år. De kunde berätta hur det var under beredskapsåren då de först var grupperade vid finska gränsen under vinterkriget och sedan mot norska gränsen då Norge anfölls av Tyskland.
Försvaret var närvarande i folks vardag. Tekniska spetsar fanns i försvaret som viggenplan som visningsflögs på flygdagar vid flottiljer. På flygdagar gick det att få åka med i vertolhelikopter (hade två rotorsnurror).
Det var egentligen konstigt att det inte var kvinnlig värnplikt. I Israel hade de ju kvinnor i militären då.
Det var trots avsaknaden av kvinnlig värnplikt ändå ett folkligt förankrat och i vardagen närvarande försvar och formuleringen om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig gällde och hade en stor uppbackning. Det var ett folkförsvar.