Astra Zeneca kommer bara leverera runt hälften av de planerade doserna i mars. Även Moderna och Pfizer saktar ned leveranserna till Sverige. Det står mer och mer klart att svenska myndigheter inte bara misslyckades skydda riskgrupper från smittan, utan också misslyckades med att planera och organisera vaccineringen på ett bra sätt.
Oppositionen i Sverige har hittills varit ganska hovsam i sin kritik av regeringen. Den har mer ställt frågor än på allvar ifrågasatt den förda politiken. Men så i torsdags skrev moderatledaren Ulf Kristersson ett långt och frustrerat utlägg på Facebook 11/3. Under en frågestund om vaccineringen hade statsministern spelat okunnig om problemen med leverans av vaccin när dessa nämndes av Folkhälsomyndigheten. Löfven hade svarat som om Folkhälsomyndighetens information var lika ny för honom som för övriga partiledare. Men strax därefter kom nyheten om inställda leveranser ut i media, kommenterad av regeringens vaccinsamordnare. Uppenbarligen hade regeringen känt till problemen men valt att spela ovetande. Det säger ganska mycket om förtroendet i toppen av vår svenska demokrati, och sannolikt också en del om de problem som står för dörren.
Medan en kris pågår trycker vi ned våra känslor och frågor, men någon gång kommer en tid när vi tvingas utvärdera vad som egentligen hände. Varför dog så många människor? Varför var Sverige sämre än våra nordiska grannar på att hantera pandemin?
Statsvetaren Bo Rothstein uttryckte oro när han intervjuades i SR Söndagsintervjun 28/2. Rothstein ser en risk att själva samhällskontraktet i Sverige skadas av pandemihanteringen. När myndigheterna misslyckas med att skydda de äldre från smittan, när vaccineringen går långsamt, och det till och med förekommer så kallat vaccinfusk på många håll, då påverkas människors tillit till det offentliga. Rothstein oroar sig inte minst för medelklassväljarna. Upplever de att det allmänna finns där för dem när de blir gamla, eller kommer de mer välbeställda att söka andra lösningar? I sådana fall hotas välfärden som projekt.
Varningen dröjer sig kvar i minnet när vi får höra att vaccineringen i Sverige kommer ta längre tid än politikerna sagt. Midsommar var redan från början ett löfte utan någon egentlig täckning i verkligheten. I Tyskland lovade myndigheterna mindre och sa att de som inte tillhör riskgrupp knappast kan vänta sig en första dos före hösten 2021. Då hade tyska myndigheter ändå vidtagit mer omfattande åtgärder; både för att säkra leveranser och för att förbereda organisationen kring den praktiska vaccineringen. I Sverige verkar politiker lova mer men göra mindre.
Regeringen vill inte att valet 2022 ska handla om pandemihanteringen. Men det måste det nog göra. Luften behöver rensas och alla obekväma frågor ställas. Annars är risken att pandemin blir ett nytt trauma som vår demokrati får bära med sig.