Vårdförbundet har försökt med nästan allt, men den underbemanning som drabbar deras medlemmar förblir för stor. Nu tar de till stridsåtgärder för att komma till rätta med de arbetsmiljöproblem som uppenbarligen finns inom vården.
I arbetstidslagen kan man läsa följande i kommentarerna. ”Övertiden får bara utnyttjas för tillfälliga behov.”
Om våra kommuner och regioner följde lagen skulle den övertidsblockad som nu påbörjats inte spela någon roll. För tillfälliga behov uppkommer inte på en regelbunden basis.
Men från regioner runt om i landet får vi veta att övertidsblockaden leder till att planerade vårdinsatser kommer att ställas in. Jag tar det en gång till, planerade vårdinsatser kommer att ställas in för att arbetsgivaren inte längre kan räkna med att personalen jobbar övertid.
Det är i mina ögon så långt ifrån arbetstidslagens lydelse om "tillfälliga behov" som man kan komma. Inom vården är övertid inte något som "utnyttjas för tillfälliga behov" utan för att få den ordinarie dagliga verksamheten att fungera.
Enligt Vårdförbundet arbetade de yrkesgrupper som nu är uttagna i konflikt tre miljoner timmar övertid förra året.
Inte konstigt att vårdpersonalen inte hinner med att återhämta sig mellan arbetspassen. Att de blir sjuk av sitt arbete. Att de slits ut eller går in i den berömda väggen.
När vårdanställda dessutom väljer att ”frivilligt” gå ner i arbetstid för att orka med både jobb och familj förstår jag dem. Men det är inte så det borde fungera. Det är inte så våra arbetsplatser ska fungera och det lagskydd som finns i både arbetsmiljölagen och arbetstidslagen är i mina ögon bra. Om arbetsgivarna väljer att följa dem, vill säga.
Men om man som nu i stället har lagt ansvaret för arbetsmiljön i famnen på personer som har att välja mellan sjuka människors hälsa eller att långsamt slita ut sig själva förstår ni att det blir fel.
Någon annan måste sätta ner foten och det är precis vad vårdförbundet nu har gjort.
Problemet vi har är att de politiker som just nu styr vårt land inte är intresserade av att lösa sjukvårdens problem. Vid årsskiftet sänktes skatten på pension och arbete samt skatten på drivmedel och inför arbetet med höstbudgeten utreds ett flertal andra skattesänkningar. Skattesänkningar ger aldrig mer resurser till sjukvården.
Samtidigt ser vi hur räntegapet, det vill säga skillnaden mellan den ränta vi har på lån och den ränta vi har på sparande, genererar enorma vinster till bankerna, utan regeringen nappar på den av Socialdemokraterna föreslagna bankskatten.
Det behövs mer resurser till sjukvården och det är inte någon brist på resurser i samhället. Det gäller bara för den sittande regeringen, oavsett färg, att ta de beslut som behövs för att fördela samhällets resurser på ett bättre sätt.
Men som det ser ut nu verkar applåderna till pandemins hjältar glömts bort av de som styr landet.