Ledare: Partierna borde bli bättre så de får fler medlemmar

I en demokrati är partierna centrala. Det är dock inte ofta som partierna som inrättningar diskuteras och analyseras. Men det finns anledning att göra det. 
I Sverige har partierna fått färre medlemmar. Socialdemokraterna har gått från runt 260 000 medlemmar 1992 till cirka 90 000 nu. Utvecklingen är liknande för flera andra partier. 
I andra demokratier har utvecklingen varit på liknande sätt, med färre medlemmar i partierna. Men i en del länder har partimedlemmarna blivit fler (inte så mycket, men ändå). Och en del andra länder har andra aktiviteter med koppling till partierna och andra slags valrörelser, som är mer engagerande för partimedlemmarna. 
I en del andra länder finns en variant av svagare partikoppling för sympatisörer än att vara partimedlem. Sådan mellanform av partimedlemskap kan vara ett alternativ för de som inte vill engagera sig så mycket eller bara ibland. Och det kan fungera som ett insteg till att engagera sig mer och bli partimedlem. 
I Sverige har det talats om partiernas kris och att partierna professionaliserats med fler som avlönat jobbar för och i partierna på dess centrala nivå, i huvudstaden. En sådan professionalisering riskerar att ta över partierna och göra medlemmarna mindre viktiga för partiets politik, verksamhet och i valkampanjerna. 
I USA i presidentvalet 2016 visade sig partierna, särskilt Demokraterna, vara en svag punkt i demokratin och landet. Demokraterna hade dålig datasäkerhet vilket gjorde information som partiet hade på datorer sårbar för dataintrång. 
Även i Sverige finns brister i partierna gällande deras teknik. Konstigt nog har partierna i flera år legat efter flera andra i samhället vad gäller användning av ny teknik och internet. En förbättring har nog skett senaste cirka två åren, men fortfarande ligger medieföretag, pr-inriktade verksamheter och vissa organisationer före partierna på dessa områden.
Om man ser på aktiviteten på partiers medlemsmöten och andra verksamheter så hamnar ofta de kommunpolitiska frågorna i centrum. Sådant som att diskutera ideologi, principer, riks- och utrikesämnen har ett ganska litet utrymme i många fall. Men det är sådana ämnen som engagerar många och borde få större utrymme. 
Kanalen nedifrån och upp i partierna har slammat igen och fungerar sämre än för några årtionden sedan då partimedlemmarna var fler och professionaliseringen i partiernas toppar inte var lika påtagliga. Kanalen uppifrån och ned fungerar däremot bra. 
Man kan prata om att vi nu har partiledningspartier eller kampanjpartier, eller tendens till det. De är egentligen inte så intresserade av att ha många partimedlemmar i linje med det som kallas folkrörelsedemokrati. För en partiledning kan medlemmar vara problematiska.
Partimedlemmarna kan nämligen vara av fel slag i många avseenden, som ålder, boendeorter och åsikter. Och en partiledning kan vilja ändra partiets politik. Partimedlemmar kan då utgöra ett hinder. Det kan de också göra om partiledningen vill vinna en viss sorts väljare som är annorlunda än snittet för de befintliga partimedlemmarna. 
För finansiering av partier spelar partimedlemmarna inte heller så stor roll. Partistöd via skattefinansiering och ibland privata donationer är de stora intäkterna.
Konkurrensen om tid och uppmärksamhet från mycket annat har antagligen ökat och trängt tillbaka partimedlemskap som alternativ för många personer jämfört med på 1990-, 80-, 70- och 60-talen. 
Partierna har anledning att fundera över hur de fungerar och om de kan bli bättre i olika avseenden.