Kristdemokraterna gjorde klokt i att ta bort den klausul som hindrade regeringssamarbete med Sverigedemokraterna. Att närma sig val och eventuella regeringsförhandlingar med ena handen bakbunden är alltid en nackdel.
Att ta bort klausulen innebär ju inte heller – vilket bland andra partisekreteraren Liza-Maria Norlin påminde om i ett inlägg på Facebook – att KD automatiskt lämnat besked om vilken regering man vill se efter nästa val. En flerpartiregering är alltid en produkt av förhandlingar. I sådana skulle KD förstås ställa stora krav för att släppa in SD. Till exempel kan man utgå från att stark asylrätt och generös biståndspolitik skulle vara heliga kor.
KD är ändå ett parti som kan tjäna på samarbete där SD ingår. Från SVT:s Valundersökningar vet vi att de som röstar på KD ser sig som ståendes ganska långt till höger. Det finns ett väljarutbyte med SD. Många SD-väljare kan tänka sig att rösta på KD. Om partiet uppfattas som en ”matchmaker” mellan borgerlig och sverigedemokratisk politik kan KD vinna allmänkonservativa röster.
Motsatsen, att agera som Centern eller som vissa liberaler vill och sätta en röd linje mot SD i regeringen skulle sannolikt straffa KD hårt. I de sammanvägda opinionsmätningarna ”poll of polls” ligger KD i dag under fyraprocentsspärren. Och om det är något som svenska väljare bestraffar är det att vara otydlig i regeringsfrågan, eller för den delen i hur man positionerar sig på vänster-högerskalan. KD:s chans till inflytande efter nästa val ligger i att en moderatledd regering får fortsätta. En sådan kommer att behöva bygga på stöd av SD, och Jimmie Åkesson har sagt att han den här gången vill ingå i regeringen.
Flera kommentatorer har pekat på att det finns en kontinuitet av att KD öppnar dörrar för SD. Hösten 2015 var det KD:s riksting som röstade för att partiet skulle lämna Decemberöverenskommelsen. Fyra år senare var det dags igen. Då var Ebba Busch den första partiledaren som tog en arbetslunch med Jimmie Åkesson. Köttbullelunchen som den kom att kallas har av en del setts som en milstolpe i det samförstånd som låg till grund för Tidöavtalet.
Just att vara smörjmedel i Tidöavtalet är faktiskt en roll som borde gynna KD. Vad många av dem som nu kritiserar KD inte har förstått är att Tidöavtalet är ganska populärt bland väljare. Visst, regeringspartierna har tappat i opinionen, men mindre än vad regeringspartier brukar tappa. När det under valåret är dags att sammanfatta vad som skett under mandatperioden kommer väljarna troligen se att det varit en produktiv period för Sverige. Inga regeringskriser och ett kontinuerligt reformarbete. Inte minst inom områdena migration och brottsbekämpning, som ju väljarna rankar som de viktigaste samhällsutmaningarna.
Att gå till val som partiet för en fortsättning på Tidösamarbetet är ingen dålig roll för KD.