Socialdemokraternas uteblivna reformering är nån sorts katalysator för det politiska läge vi ser i dag.
Under eviga tider var det självklart att Socialdemokraterna skulle styra Sverige. Någon press på förändring och förnyelse har därför inte funnits. Det var så det skulle vara helt enkelt.
Marita Ulvskogs klassiska kommentar: ”Det kändes som en statskupp” efter den borgerliga valsegern 1976 säger väldigt mycket om hur läget var. Många partier har genomgått ganska stora förändringar sedan dess.
Vänsterpartiet lämnade K:et och tog avstånd från socialismens historiska skulder mot mänskligheten. Kristdemokraterna har lämnat kristendomens grundläggande och gyllene regel: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" till en vass och oresonlig högerpolitik.
Miljöpartiet lämnade mitten och den fristående roll de bildades utifrån för att påverka i klimatfrågorna oavsett vänster-höger-block och lät rötterna växa ner stadigt i vänsterns lösningar och världsbild.
Moderaterna har på kort tid gått från det strama högerpartiet till Reinfeldts mittenflirt med arbetarrörelsen till att ha vänt detta vägval ryggen och i dag inte tvekar att kroka arm med Vänsterpartiet för att vinna kortsiktiga segrar om makten.
Centerpartiet bestämde sig till slut för att man var ett liberalt parti och öppnade för att man även ville vara ett parti för folk i städerna. En smärtsam process där somliga ansåg att man "svek landsbygden".
Liberalerna är kanske det parti som tillsammans med Socialdemokraterna ännu står kvar i gårdagen och inte riktigt hittat sin väg in i samtiden.
Men Socialdemokraternas inverkan på Sverige som land är ändå det som dominerar mest.
Med riktmärket att styra landet till varje pris har man tappat fotfästet och inte haft ork att reformera politiken. Man anpassar sig till vad ens samarbetspartier tycker, oavsett om det är Vänsterpartiet eller Centerpartiet. Tydligast kanske i frågan om vinster i välfärden där man svängde på en femöring för att få Centerpartiets och Liberalernas stöd att sitta kvar.
Men väljarnas stöd började man förlora långt före det. Man tycker att man borde tagit tillfället i akt att som oppositionsparti i 100 år använda den tiden till att stöpa om sitt parti, hitta morgondagens frågor som väljarna, både befintliga och potentiella, kan tänkas vara intresserade av att det finns lösningar för.
Den socialdemokratiska självgodheten, att det räcker med att "vara sosse", parad med en grov felbedömning att vad som än händer har man fackets stöd, gjorde att man istället använde tiden till att beskriva ett Sverige i förfall.
En beskrivning som snabbare än en kobra kom och bet dem själva i baken när medborgarna såg beskrivningen men inte en enda socialdemokratisk lösning för att vända landet på rätt köl.
Sverige var helt enkelt inte trasigt men man hade framgångsrikt lyckats "sätta bilden" som det heter på politiska.
På spelplanen fanns dock en annan spelare redo med lösningen på de problem Socialdemokraterna målat upp.