Det räcker inte med att vara en bra politiker, man måste kunna förmedla politiken och samtidigt nå fram som människa genom bruset.
Det betyder inte att man ska agera som en underhållare, snarare tvärtom. Men man måste ha egenskapen att gilla att synas för att berätta om sitt partis vägval och samtidigt göra dessa relevanta för gemene man
Två partier står inför val av nya ledare: Jonas Sjöstedt (V) har aviserat att han inte ställer upp för omval för ganska länge sen och häromdagen gick Isabella Lövin ut med samma besked för Miljöpartiet.
Partiledarbytet i Liberalerna genomfördes med stora, nära orimliga, förväntningar på en nytändning för partiet. Det var förväntningar som hittills inte infriats och det är lite oklart vad det beror på att partiet fortfarande är så anonymt.
I helgen var det dock en partiledare som var i totalt fokus. Efter nio månaders föräldraledighet klev Annie Lööf (C) åter in på den politiska banan. Taggad, påläst och driven men med ett nytt allvar i botten efter dotterns för tidiga födsel och stora operationer för egen del.
Att det inte bara handlar om person kan just Annie Lööfs resa som partiledare vara ett bra exempel på. Trots att hon var i stort sett uträknad i början av sitt partiledarskap, har hon vuxit in i rollen med bravur och är i dag en av de mest förankrade partiledarna och bevisligen mycket bekväm i rollen.
Hon har fortfarande en svans av hatare som ständigt kommenterar henne i ovärdiga ordalag. Det går att dra paralleller till det oresonliga hat somliga hyste för Olof Palme. En person som väcker så starka känslor behöver skinn på både näsa och armbågar och det har Annie Lööf.
Detta mycket tack vare att hon också får väldigt mycket stöd och pepp som ledare. Både av partiet och av andra. Hennes engagemang är uppriktigt och hon är inte rädd för att jobba hårt. Centerpartiets förmåga att snabbt hitta sin roll i det politiska kaos som uppstod – när Moderaterna och Kristdemokraterna, tvärtemot alla löften, vände ryggen åt Alliansen för att ta Jimmie Åkesson och SD i hand – är lite typiskt det gamla bondepartiet.
Man lagar efter läge.
Januariavtalet blev den lösning som gick att få fram för att leda Sverige när inget parti eller block fick väljarnas mandat att bilda regering utifrån de konstellationer som gått till val.
Sen kom pandemin och alla resurser fick ägnas åt coronaanknutna frågor. När nu det politiska arbetet återupptas efter sommaren finns det många frågor att ta tag i som fått ligga lite för fäfot. Hur ska samarbetet fortsätta? Ska det utvecklas eller avslutas?
I intervjuer förklarar Annie Lööf att dörren till de gamla allianspartierna står fortsatt öppen och att hon känner stor sorg över Moderaternas vändning och hoppas att de ändrar sig i inställningen till SD.
Ebba Busch (KD) kommenterade i DN samma fråga (Tror du att Alliansen har en chans att återuppstå inför valet 2022?) med: “Det är nästan så att jag inte ens förstår frågan.”
Kristdemokraternas tonläge med Ebba Busch som partiledare är lite motsatsen till Annie Lööfs. Kristdemokraterna verkar väldigt nöjda med att slippa C och L för att bygga det nya konservativa block som varken hon eller Ulf Kristersson (M) ens kunde tänka sig före valet 2018.