Bevekelsegrunderna påstås vara omsorg om djur, miljö och klimat. De omedelbara effekterna synes dock ha uteblivit. Det positiva är möjligtvis att samhället förhoppningsvis nu reagerar när många stadsbor får uppleva vad enskilda på landet levt med under många år. För hur det än är har köer i Stockholm uppmärksammats mycket mer än den bombattrapp en björnjägare nyligen hittade på sin trappa.
Den aktivism som uppmärksammas alltmer har inte uppstått över en natt. Samhällets flathet har gjort aktivisterna fartblinda. Högersidan har negligerat dem och de rödgröna har uppmuntrat dem. När alliansregeringen under demokratiminister Birgitta Ohlssons (L) ledning 2012 satsade mot våldsbejakande aktivism ansågs denna typ av aktivister inte som ett hot.
Detta trots att Sverige under de sju år som föregick satsningen haft 341 grova attacker mot pälsnäringen. Under samma tidsrymd låg Spanien med 120 attacker tvåa i Europa. Danmark med 20 gånger större pälsnäring än Sverige hade under perioden åtta grova brott. Sverige låg redan då i topp. Och så här har det fortsatt.
Borgerlighetens underskattning av hotet från gröna aktivister bleknar dock i jämförelse med vänstersidans aktivistgullande. Den tillnyktring vi nu sett på högersidan, bland annat Moderaternas och Sverigedemokraternas krav på hårdare straff för civil olydnad, ledde till protester från Gröna studenter.
Detta är fullt naturligt. MP har en ytterst problematisk syn på utomparlamentarisk aktivism. Partiet nämner i sitt partiprogram civil olydnad som arbetsmetod, och ledande miljöpartister, inklusive Per Bolund, demonstrerade tidigare i somras med en av de grupper som då som nu hindrar trafiken. Det var inte första gången företrädare för MP demonstrerar tillsammans med aktivister. Förmodligen inte sista heller. Även Vänsterpartiet har företrädare som umgås med och stöttar aktivistgrupper och deras representanter.
Partiföreträdares samröre med extremister i kombination med hur sparsmakat det varit med avståndstaganden fram till att ambulanser hindrades av aktivisterna väcker frågan var V:s och MP:s röda linjer egentligen går. Har de ens några?
Vill MP och V visa att de platsar i ett demokratiskt lands beslutande församling har de en väldigt smutsig byk att tvätta. De behöver därtill sluta se på människor som inte bryter mot lagen som omoraliska. Även om de gör något partiet inte gillar, till exempel kör bil.
Alla delar av samhället, inklusive MP och V, måste inse att detta är en systemhotande verksamhet och att de som begår brott måste straffas. Är det riskfritt att hota och störa de som ägnar sig år helt legala och sunda företeelser som att tillverka cement, jaga björn eller åka ambulans kommer detta bara fortsätta och bli värre. Men visar samhället aktivisterna att de faktiskt kan hamna i fängelse för sina eskapader slutar det vara roligt att helt efter eget gottfinnande och egendefinierad moral ställa sig över lagen.